Tänk om jag skulle skriva det? Att jag har så mycket att göra och så viktigt att det håller mig fullt sysselsatt att rädda världen så att jag inte hinner skriva så mycket blogg…
Bra att det inte är så alls, varken det ena eller det andra. Men nu är utesäsongen inne och då är det viktigt att fixa i trädgården, laga lite på bilen, gå igenom verktygslådorna, dricka kaffe på altanen. Om man är ledig förstås. Det har jag varit idag. Så det fick bli några rader här för syns skull.
Visste inte riktigt hur jag skulle formulera mig i rubriken. Skulle jag skriva ”Breivik får för mycket utrymme för sina knasiga tankar” – för lång rubrik och jag ville inte ha honom i rubriken. Men äcklar mig gör hela den där rättegången i Norge. Det är ju så utan tvivel att alla vet vad karln har gjort. Han förnekar det ju inte heller. Så varför måste han få så mycket utrymme?
Hela alltihop känns som ett skådespel där han alltför mycket får vara regissör. Det hoppas jag tar slut snarast! Och så kan han få behålla sina handfängsel på så vi slipper se hans arroganta ”hälsning”.
Egentligen önskar jag att media skulle låta bli att skriva om allt han gör och säger. Han vill ju inget hellre än stå i centrum. Varför ska han få det?
Det blir inte populärt hos Skatteverket om jag försöker smita undan skatten. Men jag har inte så många möjligheter heller. Min lön får jag och skatten betalas automatiskt. Inga större avdrag har jag heller möjlighet till – och inte bryr jag mig så mycket om det. Jag tycker ju att det är självklart att skatten skall betalas för att finansiera det gemensamma. Välfärdssystemet om ni så vill.
Att stora företag och storrika människor ofta tycks vilja smita undan sin skatt verkar inte vara något ovanligt. Det är lite konstigt egentligen. De tjänar så mångdubbelt mycket mer än alla vi andra. Och ändå är de aldrig nöjda. Nu är det granskning av stora bolag som visar att många av dem nästan aldrig betalar någon skatt. Men miljoner i avkastning till ägarna kan de minsann ge ut!
Vi följer bara reglerna säger någon företagsledare. Andra säger att skattesystemet är föråldrat. Det är säkert så – i båda fallen. Men oavsett skattesystem vet vi att de där stora ändå smiter undan så gott de kan. Är skatterna för höga i Sverige hotar de med att flytta utomlands med företagen. Är de mer lagom lusläser de ändå alla möjligheter till kryphål. Det tycks vara självklart att det enda viktiga är att få ut så mycket pengar som möjligt.
Det är inte särskilt mycket till god moral eller etik här inte! Och skulle vi förväntat oss det? Tyvärr inte. Men säga ifrån ska vi! Med eftertryck. Fem hundra miljoner är rätt mycket pengar. Många arbetstillfällen exempelvis. Men hur många miljarder försvinner i ”tomma intet” i stället för att beskattas? Att de bara ids!
Nog måste man ändå få ställa frågan varifrån allt våld i världen kommer ifrån? Varför är människan så våldsbenägen? De människor jag möter är ju fredliga, snälla och rara människor som inte verkar vilja göra någon ont. Det gör de inte heller. Men jag möter ju bara några få. Och jag ser inte allt.
Varje dag ser vi och hör vi om våldsdåd över hela världen. Idag var det om stackars människor som blivit skjutna och dödade i Frankrike. Utan anledning. Och alla undrar vem som gör något sånt. Det undrar jag med.
Och det tar visst aldrig slut. Varje dag läser och hör vi om människor som i Syrien skjuts ihjäl. Där är det regimen som är värst. Så är det i många andra länder, låt oss inte glömma det. Potentater, korrupta och onda makthavare har det alltid funnits. För makt korrumperar, rikedomar lockar till önskan om mer och mer och mer. Och med våld kan man hålla sig kvar i sadeln länge.
Jag gillar inte vapen. Inte krig. Inte krigsindustri. Alltså inte heller svensktillverkade vapen, oavsett resonemang om varför man måste hålla sig med sånt. Vapen finns för att människor vill utöva våld.
Jag tror att våld, krig och annat av oss människor vållat elände beror på att vi låter oss lockas av sådant som får oss att göra fel saker. Det är olika anledningar, men alla beror de på vår egotrippning. Förhärligandet av våldet, av vapen och krig görs av människor på andra människors bekostnad. Våld är alltid fel.
Ingen vill vara småaktig, petig och gnällig. Ingen vill väl bli kallad det i varje fall. Det låter negativt. Det talar om en för stor portion egoism i förhållande till öppenhet mot annat. Det är jagets småaktighet. Det som alltför ofta styr och ställer i våra liv.
Samtidigt har många människor upptäckt områden i livet där det är viktigt att se längre. Vidsynthet handlar ju om att se längre och bredare i stället för att snöa in på en liten småaktig fläck hela tiden.
Jag tror att vi ofta tror oss om att vara vidsynta (om vi vet vad ordet betyder) men i själva verket är vi tämligen inskränkta och småaktiga. Vi ser gärna ut över grannskapet (hela världen eller mer närmare in på) och bestämmer oss för att det vi ser är att människor gör fel och tänker fel. När syriska trupper urskillningslöst mejar ner sina medmänniskor, dem som de borde skydda i stället, eller när vi hör om någon ny skandal bland höga beslutsfattande i världen, läser om korruption och mutskandaler eller vad som helt, då är vi snabba med att fördöma och förkasta. Och det hoppas jag verkligen att vi gör. Men om vi samtidigt tror att vi själva aldrig skulle kunna bli så inskränkta eller så elakt våldsamma så har vi inte begripit hur den mänskliga naturen fungerar.
Vi bär det småaktiga inom oss, möjligheten att välja fel och skjuta ner oskyldiga människor, vilja tjäna mängder av pengar på andras bekostnad, eller att mobba och utsätta människor för förnedrande behandling. Om en människa kan göra det, så kan också en annan.
Men om vi vänder på det så ser vi också möjligheten, ja den enda möjligheten till förändring. Att varje människa lär sig se på andra människor med ögon som är vidöppna, mottagande och kärleksfulla. Om en människa kan vara ett föredöme för andra så kan alla vara det.
Möjligheten att göra gott och göra ont finns alltid – och vi har att välja varje sekund. Vi väljer rätt och vi väljer fel. Andra väljer rätt och väljer fel. Det gäller att lära sig att vi är i samma båt. Inte småaktigt låsa sig fast vid sin duktighet eller sina fel och brister – eller andras. Se ut över nejden, världen eller vad vi ser som oss närmast och vara öppna för andra människors väl och ve.
Vi ska fördöma våld, korruption och allt som kan kallas ont. Och hålla oss från det själva. Och ta vara på möjligheten att förändra världen inifrån.
