Politik är ett spel

Olof Palme skrev en gång att ”politik är att vilja.” Det stämmer säkert på något vis. Men när jag följer det politiska skeendet i olika frågor får jag en bestämd känsla att det mer är som ett spel. Nu handlar spelet om äldrevården, om hur de privata vårdbolagen, styrda av rent vinstintresse tycks ha satt i system att utnyttja – jo, systemet!

Ministrar ställer upp sig på rad och talar allvar. S-ledaren mullrar från sitt håll. Men har det någon betydelse? Är allt det som nu drivs fram i media om vanvård, personalbrist och kanske till och med inkompetens hos personal och ledning egentligen något som kommer att göra någon skillnad i längden?

Jag har en inneboende skepsis mot privatisering av äldrevård och sjukvård över huvud taget. Det handlar inte om att jag är emot företagandet. Snarare att politiker som har fått ansvaret för en – i det här fallet – vårdform väljer att bjuda ut vården till lägstbjudande företag för att spara pengar. För allt kostar.

Men i de år som jag läst om dessa upphandlingar som gjorts i många kommuner i landet har jag aldrig råkat på resonemanget kring hur mycket det kostar att ordna alla dessa upphandlingar. Hur stor ruljans det är i regelverket, pappersexercisen på kommunkontoren, där några byrånissar räknar ut hur många ören de kan spara på vården genom att leja ut den.

Men inte får vi veta hur mycket dessa nissar kostar. Det är ju en annan verksamhet. Inte konkurrensutsatt.

En sak vågar jag påstå: Det är alldeles för stor vikt lagd vid att skapa regelverk och system i hela samhället. Undrar hur mycket det kostar att hålla ruljansen igång? Och vilken nytta gör den mer än att ge människor arbete med att förse andra med ännu fler papper och bestämmelser att utgå ifrån.

Från många håll hörs samma klagomål: Vi som arbetar med det som skall utföras – vården, polisarbetet, lärarnas jobb, vi måste ägna mer och mer tid åt mer och mer pappersjobb, och mindre och mindre går åt till att göra det egentliga jobbet. Allt måste ju kvalitetssäkras och granskas och dokumenteras.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.