Pingstpredikan 2017

Vad fyller vi våra liv med?

För de är väl fulla – våra liv? Fulltecknad almanacka, ständig utveckling. Det gäller att hinna med så mycket som möjligt.

Ja vad fyller vi våra liv med? Jag tänker att om det vi fyller våra liv med är bra så borde det göra oss lyckliga ända ner i djupet av vår själ. Och att det dessutom påverkar andra människor och världen omkring oss till det bättre. Så låt oss kika lite på några möjligheter.

Många fyller sina liv med saker och upplevelser
Kanske tror vi att ju mer vi har av allt, ju mer vi fyller våra liv med sådant som vi för stunden tycker att vi behöver, desto rikare och bättre kommer våra liv att vara? Vi köper och köper, nya ting avverkas på löpande band, vi söker nya och häftiga upplevelser till synes utan reflektion över vare sig de egentliga behoven eller det som blir sluteffekten av allt detta – en sargad jord, där hela livsmöjligheten hotas av vår livsstil.

Blir man lycklig ända ner i djupet av själen av det? Blir världen bättre av det – av vårt ändlösa sökande efter mer av allt? Nej, det tror jag inte.

Många fyller sina liv med bekymmer
Även om vi i teorin vet att vi inte kan förlänga våra liv eller göra dem bättre med våra bekymmer så gör vi oss ändå bekymmer. Jesus har försökt lära oss att vi inte ska göra oss bekymmer – de kommer ändå. Men när de kommer ska vi ta itu med dem – inte låna dem från morgondagen och låta det svåra som ännu inte hänt förpesta våra liv. Om vi gör det så kommer allt i våra liv att präglas av bekymmer och pessimism. ”Det blir aldrig bättre – det går alltid åt skogen!”

Blir vi lyckliga ända ner i djupet av vår själ av våra bekymmer? Trodde inte det. Och blir människorna omkring oss glada och världen en bättre plats? …

Jag tror att vi med våra bekymmer och ständiga sökande efter mer av allt blir som ett kärl som svämmar över – hela tiden! Det rinner och det rinner, åt alla håll, det svämmar över, det stannar aldrig upp, och gör ofta mer skada än nytta.

Så vad gör vi åt det?
Är inte vår moderna tid ett bevis på att det är dags att ”hälla ut” det mesta för att ge plats åt värden som vi alltför ofta vänder ryggen till. För vad vi än säger är det vi gör beviset på hur det verkligen är.

Pingstdagen berättar om hur Jesu lärjungar blev fyllda av helig Ande. Det låter som en spektakulär händelse i stil med många av vår tids äventyrs- och actionfilmer där allt kan hända. Men det som sker vid pingsten händer inuti. Guds Ande rör vid människornas inre så att de fylls av glädje och lovsång – så starkt att de inte kan låta bli att se till att dela med sig.

Anders Arborelius är biskop för den romersk katolska kyrkan i Sverige. I ett föredrag om den helige Ande säger han ungefär så här:

”Människans kallelse är att vara ett tomt kärl som blir fyllt, ett tomrum som blir mer och mer uppfyllt av Gud.”

Jag tänker mig att det är precis det som den helige Ande vill göra med oss – låta våra liv bli mer och mer uppfyllda av Gud. Till skillnad från det andra som våra liv är överfyllt av, så fyller Guds Ande aldrig på mer än vad som behövs för att det ska kunna ges vidare. För det är inte meningen att det ska stå still, inte heller svämma över. Arborelius skriver:
”Det sitter liksom i luften, vi har det ständigt omkring oss, att allting kan konsumeras, att allt är till för att täcka våra behov, att allt är till för att min ande skall bli uppfylld av sig själv.”
”Den Helige Ande vill göra raka motsatsen. Sakta men säkert vill Anden tränga bort den gamla instängda jagiska anden, som tenderar att göra oss till fångar. Det är detta hela vårt liv går ut på, att tömmas på det egna och uppfyllas av Guds Ande. Människans kallelse är att vara detta tomma kärl, som blir fyllt.”

Alltså: för att Gud ska kunna fylla våra liv med den helige Ande så måste vi vara beredda att tömma bort allt som står i vägen – och börja med oss själva.

När kärlet är tomt kan det fyllas igen. Strömmar av levande vatten skall komma ur vårt eget inre! Berättelsen om den första pingstdagen talar just om detta. Ur lärjungarnas inre strömmade en lovsång – på mängder av olika språk – till Gud för hans stora gärningar. Det är vad som händer i oss när vi låter vårt tomma kärl fyllas av Guds Ande –
Som det uttrycks hos Jesaja i dagens första läsning:

”Ja, Gud är min räddning, jag är trygg och utan frukten. Min kraft och mitt värn är Herren, han räddade mig. Jublande skall ni ösa vatten ur räddningens källor. Den dagen skall ni säga: Tacka Herren, åkalla honom, berätta för honom om hans verk, förkunna hans upphöjda namn! Lovsjung Herren för hans väldiga gärningar, gör dem kända över hela jorden!”

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.