Pingstdagen 2015

Pingstdagen. Värd mer uppmärksamhet än vad den får. Här en predikan som jag höll 2012.

”Alla uppfylldes av helig Ande och började tala andra tungomål, med ord som Anden ingav dem.”
– Och hur kändes det?
Går det att ställa en sån fråga? Hur kändes det för lärjungarna att bli uppfyllda av helig Ande? Att inte bara konstatera att den helige Ande uppfyllde dem och ingav dem nya ord att tala utan också fundera på vad det är som sker med dem.

Ofta när vi i kyrkan talar om den helige Ande använder vi ord som närhet, glädje, frid – väldigt positiva och värdeladdade ord. Och jag undrar hur många präster i Sverige idag just kommer att använda uttrycket eufori? Det betyder förhöjt stämningsläge, lyckokänsla enligt Svenska Akademins ordlista.

Ger den helige Ande en euforisk glädje och stilla frid och känsla av närhet till Gud? Ingenstans på pingstdagen berättas om det. Dånet från himlen låter mer som åska. Tungor som av eld – ett häftigt fenomen som inte kan förklaras hur som helst. Och ändå kan elden vara bild av något nytt, en renande eld som går genom lärjungarnas hela liv och själ – och renar och fyller deras liv med något nytt.

Och när lärjungarna fylldes av helig Ande började de tala andra tungomål – språk som de förut inte haft eller ens kunde förstå. Kanske inte ens då heller. Men orden kom från Anden, den som Gud utgjutit över dem.

Men ingenstans något om frid, glädje och go stämning. Bara något stort, djupt och genomgripande som dök in i deras liv. Precis som det var när de mötte Jesus första gången. Och var det inte detta Jesus hade talat om?

Folkskaran från olika länder som ofta var församlad i Jerusalem eftersom judarna redan då var tämligen utspridda över världen – den kunde märka effekterna, det som skedde med lärjungarna när de talade andra språk. Men det enda som sägs är att de talade på olika språk om Guds stora gärningar. Alltså en lovsång eller en predikan om Guds storhet. Inget onödigt prat! Och inte heller synligt känslosvall.

I vår tid kan vi ha svårt att ta till oss pingstberättelsen. Det är mycket som känns främmande. Men som det brukar vara med allt som hör ihop med Jesus så kan det ju inte bara vara en berättelse om något som en gång hände? Och det är det förstås inte heller.

Pingstundret är motsatsen till berättelsen om Babels torn.
Människorna som bygger Babels torn – påminner mig om hur det ser ut över världen idag – och i alla tider. ”Låt oss göra oss ett namn.” Människor försöker bygga monument över sig själva och sin makt, sitt behov av synas och märkas också långt efter sin död. Som om de fick ta med sig något i döden?

Fåfängan är som vanligt en av de största synderna. I förlängningen av berättelsen om Babels torn är det kanske inte så svårt att förstå varför människor har så svårt att stå ut med andra som inte tänker som de själva. Högmod, övermod. Språkförbistringen som en bild av alla söndring – vi förstår inte och vill inte förstå varandra. ”Oförsonlighet och språkförbistring är två sidor av samma mynt” (Peter Halldorf).

När människor skingras av fåfängans dumheter och hunger efter makt och rikedom och berömmelse så församlar Gud sitt folk genom Anden. Guds Ande församlar, föser ihop människor som annars inte skulle kunna dra jämt. Men genom Anden blir de gamla gränserna ointressanta. Genom Anden visar Gud att alla människor hör ihop – med varandra och med Gud.
Som Jesus sa – att den helige Ande skall lära oss allt och påminna om allt som Jesus har sagt.

Och vad säger då Jesus idag:
”Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er
Jag ger er inte det som världen ger
Känn ingen oro och tappa inte modet”

Bygger vi torn av våra liv – eller låter vi Gud bygga upp det?

Pingstens budskap kan också tolkas som:
a. Ett nytt sätt att förstå varandra – Genom den helige Ande blir vi befriade från oförsonlighetens gissel –
b. murar som rasar – revir som skrotas, människor förenas i samma längtan
c. ett profetiskt folk uppstår – ett folk som kallas kristna.

Peter Halldorf har skrivit mycket om den helige Ande och pingsten. Jag slutar med att läsa något av det: ”Pingstdagen frigör det specifikt kristna. Det består inte i en ny etik, utan i en ny mystik. Det vill säga i en personlig erfarenhet av den hemlighet som Jesus talat om när han sagt: ’Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.’”

”Vad är det som händer med en människa när Andens ljus strömmar in i hennes själ? Hon börjar nu se på världen med nya ögon, så som Gud ser den, med oändlig ömhet. Den eld som smälte ner våra hårda hjärtan upplyser vårt inre till att se Guds skönhet i varje människa.” (Halldorf igen)

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.