Palmsöndagen 2018

Palmsöndagen står för dörren och därmed närmar sig påsken. Här en gammal predikan som jag lade ut här redan 2014 (och då var den gammal). Men eftersom jag inte predikar så kan en äldre predikan få ett ”nytt” liv, kanske till gagn för någon.


Jag vill börja med en onyttig mening:

”Det är inte förenat med nyttotänkande att fira gudstjänst”.

Trots det vågar vi göra det varje vecka. Varje söndag samlas kyrkan över hela världen. Människor lägger undan sin vardag, sitt vanliga slit för att mötas till gudstjänst, ja för att möta Gud.

Gud finns till för att vi, var och en av oss, precis sådana vi är – ja hur vi än är – ska kunna närma oss Gud utan att behöva göra oss till. Han behöver inte våra gåvor, inte våra offer. Vi behöver inte fasta eller leva som asketer eller eremiter, vi behöver inte leva våra liv varje dag på knä i kyrkan, vi behöver inte bevisa något för honom. Allt vi behöver är att se hur han kommer till oss, hur han erbjuder sig själv åt oss.

När Jesus red in i Jerusalem på en åsna så uppfylldes en del av de gamla profetior som fanns kring den efterlängtade Messias. Han kom till dem som var hans – och de ropade Hosianna, välsignad vare han som kommer i Herrens namn.

Men alla ropade inte. Fariséerna protesterade, men Jesus gav dem svaret:
”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”

Det var tydligen outhärdligt och otänkbart för fariséerna att acceptera jubelropen från folket kring Jesus. Att de tog emot honom som deras kung – och välsignade hans namn betydde ju att de erkände honom som Messias.

Denna berättelse finns i alla evangelierna. Alla talar de om hur folket jublar, hur förväntningarna stiger, men också om intrigen som tätnar. ”Säg åt dem att sluta!”

Det är inte vilka som helst som begär detta. Fariséerna står som symbol för den etablerade religionen, för dem som fått förmånen och uppdraget att tolka Guds ord – och som vänder ryggen åt Jesus därför att han inte passar in i deras system.

Men Jesus passar inte in i någons system! Om vi slutar att ropa Hosianna, slutar att välkomna honom som vår Herre och frälsare så blir det någon annan som ropar, och om ingen människa längre finns som vill ropa högt hans namn kommer stenarna att ropa i stället.

Med Palmsöndagen börjar den heliga veckan, den som vi kallar stilla veckan. Här finns allt samlat som berättar om den väg som Gud valt för att vi människor skall låta våra liv bli ett rop till hans ära. Det är inte en enkel berättelse, utan en som berättar om kamp, svek, otro, lidande, fördomar, sorg, glädje, förundran, – allt sånt som faktiskt finns i varje människas liv, men det är också den väg som frälsaren Jesus själv går.

Därför berättar profeten Jesaja om sådant som får oss att tänka på Jesu lidande och hans sätt att möta det:
”När Herren Gud öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd, drog mig inte undan. [6] Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget, jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig”.

Men även om han lider, även om han är ifrågasatt säger han: [9] ”Ja, Herren Gud hjälper mig, vem kan då få mig fälld?” Som vi sjöng i psaltarpsalmen:
”Min hjälp kommer från Herren, som har skapat himmel och jord.” (ps 669)

Det är inget tvivel om att Jesus möttes av stort jubel när han red in i Jerusalem. Folket sjunger sången till Herren, ber om Herrens hjälp och välsignar Jesus för att han kommer i Herrens namn. Sången är en trosbekännelse: Här kommer Messias! Och han är välkommen, äntligen!

Men bekännelsen sitter löst! Den är viktig för oss som ser att Jesus verkligen är Messias, sänd till människornas frälsning. Den är också viktig för oss när vi ser hur lätt människorna kunde vända kappan efter vinden och några dagar senare ropa något helt annat.

Att tvivla på massans trosbekännelse är därför ett sätt att säga att det är nödvändigt att vi var och en för oss själva granskar vår tro och vår bekännelse till Jesus.

Vi kan aldrig leva bara i den gemensamma bekännelsens trygga anonymitet. Då kommer vi när det är riktigt svårt i tron att vara lika lättövertalade att lämna Jesus som folkmassan på långfredagens morgon.

Palmsöndagens hosiannarop är därför ett Hosianna i moll! Manteln som läggs på åsnan som bär Jesus är inte vit utan rödfärgad. Vägen är utstakad, lidandets väg. Men hosiannaropen är trots allt en del av lovsången till Guds ära – till Herren Jesus Kristus som har gjort ALLT för mig!

Dagens övriga texter visar detta tydligt. Jesajatexten för tankarna till korset, till hans lidande. Romarbrevets text talar om uthållighet och lidanden som en del av vårt eget liv därför att Jesus har gjort allt för oss genom sitt lidande.

(Rom 5:1-5)    [2] ”Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. [3] Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, [4] uthålligheten fasthet och fastheten hopp.”

[5] ”Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Ande.”

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.