Ordet infrastruktur är viktigt att ta vara på. Det gäller i hela samhället. Det gäller exempelvis i Svenska Kyrkan lika mycket som i fråga om vägar och järnvägar i det avlånga land vi kallar Sverige.

Vanligtvis lyssnar jag in ordet infrastruktur som en del av samhällets kommunikationsbehov. Det handlar om att bygga vägar, se till att underhålla vägar, bygga nya järnvägar och/eller underhålla de gamla. Kort sagt, att bygga nytt och underhålla det gamla. Men själva ordet infrastruktur antyder också att det handlar om de inre strukturerna, alltså de ”vägar” som finns för oss att gå i de sammanhang vi befinner oss i. Det skulle alltså till och med kunna handla om vårt eget inre, hur vi som människor tar vara på det som händer med oss i livet.

Men jag drar det inte riktigt så långt. Bara lite längre än vad jag är van att tänka. För infrastruktur måste väl ändå i samhället handla om även de mjukare avdelningarna. Inte bara hårda järnvägar och asfalt. Där ser jag omedelbart att det inte bara är skralt med de hårda delarna av infrastrukturerna, utan lika mycket med de mjuka.

Hur långt är det för en vanlig människa att nå fram till myndigheter och få hjälp i knepiga frågor? Hur behandlar vi människor som flytt från sina oroshärdar till länder för att leta efter ett liv i frihet här? Vad gör samhället för de svagaste, för de arbetslösa, för dem som hamnat utanför A-kassan?

Jag är lyckligt lottad som sluppit vara en av alla dessa som behöver samhällets stöd för att överleva. Men jag ser att den infrastruktur som samhället omger sig med i alla dessa frågor är oerhört hård och svårgenomtränglig. I stället för att skapa ett nät av kontakter och goda vägar fram till den hjälp som behövs så har man skapat ett nät av stoppskyltar med bevakning och kontroll. Det blir nästan som en parodi på den gamla sången som barnen sjöng; ”ingen kommer här fram, här fram…” fast utan lösenord som öppnar dörrar.

Om vi tillåter vår omgivande värld, som till exempel landet Sverige, att i varje knepig fråga stifta lagar och skapa regelverk så skapar vi ett teknokratiskt och byråkratiskt samhälle som gör det svårare och svårare för oss människor att leva i. Det kommer också att drabba dem som nu sitter i regering och riksdag, kommun och landsting, eller inom Svenska Kyrkans motsvarande (! kopia!) organisation.

Jag skriver förstås Svenska Kyrkan också för att det är den värld jag mest befinner mig i förutom att jag faktiskt lever i det svenska samhället i första hand. Också kyrkans värld är fylld av snåriga vägar. Nej, inte de där vanliga mötena med människor, de är inte snåriga. De är snarare bilden av hur det borde vara. För riktig kommunikation skapas först mellan människor. Och när dessa människor låter den gå vidare till andra skapas både mer kommunikation och goda relationer.

Tänk om de anställda på Försäkringskassan, Migrationsverket etc skulle få en ny agenda att arbeta efter – att skapa relationer med dem som de möter, också fast det bara är genom telefon! Nu läser de bara innantill i regelboken därför att det är det enda de har tillåtelse att göra. Något mitt emellan kanske är möjligt?

Så till avslut för den här gången. Det behövs bättre och mänskligare infrastruktur i hela vårt samhälle. Politikerna måste lära sig att lyssna på de människor som finns längst bort från deras väl inrutade system. Kanske dags för politikerkåren att göra en rundresa i de minsta avkrokarna för att pröva vägnätet och våga möta de människor som gör allt för att se till att landet inte blir avfolkat? Jag tror också att nya eller framför allt bättre och säkrare vägar och järnvägar skulle göra något både för arbetstillfällen och för människors tilltro till de beslutsfattande. Och jag tror att vi behöver lära oss att allt vad samhällsbyggande handlar om är människor! Inte regelverk. Inte system. Det är bara hjälpmedel som inte får bli stjälpmedel!