Outplånliga spår

Här en begagnad predikan på Skärtorsdagen 2006. Lite redigerad. I morgon, Skärtorsdagen 2018 blir det en annan predikan.

Viktiga människor lämnar outplånliga spår i våra liv. De finns där i en tid då vi behöver dem och när de inte längre finns kvar så lever ändå deras minne kvar i oss.

Jag har en bild av min farfar som är tagen i hans ungdom, tidigt 1900-tal. Jag minns honom som gammal. Men bilden hjälper mig ändå att minnas honom därför att han var viktig för mig. Ja alla de olika bilder av honom som jag har gör samma sak.

Idag firar vi i kyrkan en högtidsdag därför att vi genom den tar fram viktiga saker som Jesus har gett oss. Man kan säga att vi minns den måltid som han firade med sina lärjungar genom att vi läser om den. Men samtidigt sägs det att detta är mer än ett minne, mer än vad en bild kan säga. Och om en bild kan säga mer än tusen ord – hur mycket mer kan inte vårt nattvardsfirande säga oss?

När brödet bryts och bägaren med vin lyfts upp sägs det att brödet är hans kropp och vinet är det nya förbundet genom Jesu blod. Vi kan tänka tanken att detta i huvudsak är som en bild – och att bilden ska hjälpa oss att komma ihåg vad Jesus betyder för oss. Men i nattvarden finns det mer än så.

Genom kyrkans historia har man lyft fram olika delar av vad nattvarden kan betyda. Det är inte bara en enda betydelse, det är flera.

I den ekumeniska rörelsen säger man att nattvarden har olika innebörd. Bland annat tar man upp följande:

  1. Tacksägelse (till Fadern) – en välsignelsehandling där vi i gudstjänsten tackar Gud för allt han gjort genom skapelsen och frälsningen genom Jesus Kristus.
  2. Åminnelse – ett ord som handlar om att påminna sig vad Jesus Kristus gjort genom korset och genom uppståndelsen – det blir en predikan i glädje över Guds stora under
  3. Förbön – hela nattvardsliturgin är uttryckt genom ord i bön till vår Herre att han skall verka genom sin ande och ta emot oss
  4. En bön om den helige Ande – utan den helige Ande blir det inte något av det vi gör i gudstjänsten. Det blir på sin höjd något vacker och stämningsfullt. Men genom Anden verkar Gud i det vi gör
  5. Gemenskap i tron – kommunion betyder ju gemenskap. Det är en gemenskap med Jesus Kristus därför att vi genom nattvarden får del av hans liv, men det är också en gemenskap med varandra därför att vi genom honom också blir delaktiga i varandras liv
  6. Förlåtelse och försoning – ”det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

I svensk tradition har ofta tyngdpunkten i nattvardsfirandet legat i orden förlåtelse, syndabekännelse, försoning. Det är viktiga delar i nattvardens gåva till oss, men inte de enda. Vi behöver som kyrka och församling lära oss att ta emot alla delarna – gemenskapen, tacksägelsen och lovsången till Guds ära, förbönen, den helige Andes liv i våra liv, förkunnelsen (åminnelsen) om Guds stora verk genom Jesus Kristus – – –

Allt detta kommer oss till del när vi firar nattvardens måltid med varandra och med honom som gett oss den.

När vi inför mässan ber syndabekännelsen tillsammans är det ett sätt att nalkas allt detta – i bönen ber vi om hjälp att lämna det som hindrat oss från gemenskapen med Gud och om att i hans namn och genom hans kraft gå vidare. Och när vi gör det lämnar det outplånliga spår i våra liv – hans förlåtelse, hans närvaro i våra liv gör mycket mer med oss än bara ett minne.

Palmsöndagen 2018

Palmsöndagen står för dörren och därmed närmar sig påsken. Här en gammal predikan som jag lade ut här redan 2014 (och då var den gammal). Men eftersom jag inte predikar så kan en äldre predikan få ett ”nytt” liv, kanske till gagn för någon.


Jag vill börja med en onyttig mening:

”Det är inte förenat med nyttotänkande att fira gudstjänst”.

Trots det vågar vi göra det varje vecka. Varje söndag samlas kyrkan över hela världen. Människor lägger undan sin vardag, sitt vanliga slit för att mötas till gudstjänst, ja för att möta Gud.

Gud finns till för att vi, var och en av oss, precis sådana vi är – ja hur vi än är – ska kunna närma oss Gud utan att behöva göra oss till. Han behöver inte våra gåvor, inte våra offer. Vi behöver inte fasta eller leva som asketer eller eremiter, vi behöver inte leva våra liv varje dag på knä i kyrkan, vi behöver inte bevisa något för honom. Allt vi behöver är att se hur han kommer till oss, hur han erbjuder sig själv åt oss.

När Jesus red in i Jerusalem på en åsna så uppfylldes en del av de gamla profetior som fanns kring den efterlängtade Messias. Han kom till dem som var hans – och de ropade Hosianna, välsignad vare han som kommer i Herrens namn.

Men alla ropade inte. Fariséerna protesterade, men Jesus gav dem svaret:
”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”

Det var tydligen outhärdligt och otänkbart för fariséerna att acceptera jubelropen från folket kring Jesus. Att de tog emot honom som deras kung – och välsignade hans namn betydde ju att de erkände honom som Messias.

Denna berättelse finns i alla evangelierna. Alla talar de om hur folket jublar, hur förväntningarna stiger, men också om intrigen som tätnar. ”Säg åt dem att sluta!”

Det är inte vilka som helst som begär detta. Fariséerna står som symbol för den etablerade religionen, för dem som fått förmånen och uppdraget att tolka Guds ord – och som vänder ryggen åt Jesus därför att han inte passar in i deras system.

Men Jesus passar inte in i någons system! Om vi slutar att ropa Hosianna, slutar att välkomna honom som vår Herre och frälsare så blir det någon annan som ropar, och om ingen människa längre finns som vill ropa högt hans namn kommer stenarna att ropa i stället.

Med Palmsöndagen börjar den heliga veckan, den som vi kallar stilla veckan. Här finns allt samlat som berättar om den väg som Gud valt för att vi människor skall låta våra liv bli ett rop till hans ära. Det är inte en enkel berättelse, utan en som berättar om kamp, svek, otro, lidande, fördomar, sorg, glädje, förundran, – allt sånt som faktiskt finns i varje människas liv, men det är också den väg som frälsaren Jesus själv går.

Därför berättar profeten Jesaja om sådant som får oss att tänka på Jesu lidande och hans sätt att möta det:
”När Herren Gud öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd, drog mig inte undan. [6] Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget, jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig”.

Men även om han lider, även om han är ifrågasatt säger han: [9] ”Ja, Herren Gud hjälper mig, vem kan då få mig fälld?” Som vi sjöng i psaltarpsalmen:
”Min hjälp kommer från Herren, som har skapat himmel och jord.” (ps 669)

Det är inget tvivel om att Jesus möttes av stort jubel när han red in i Jerusalem. Folket sjunger sången till Herren, ber om Herrens hjälp och välsignar Jesus för att han kommer i Herrens namn. Sången är en trosbekännelse: Här kommer Messias! Och han är välkommen, äntligen!

Men bekännelsen sitter löst! Den är viktig för oss som ser att Jesus verkligen är Messias, sänd till människornas frälsning. Den är också viktig för oss när vi ser hur lätt människorna kunde vända kappan efter vinden och några dagar senare ropa något helt annat.

Att tvivla på massans trosbekännelse är därför ett sätt att säga att det är nödvändigt att vi var och en för oss själva granskar vår tro och vår bekännelse till Jesus.

Vi kan aldrig leva bara i den gemensamma bekännelsens trygga anonymitet. Då kommer vi när det är riktigt svårt i tron att vara lika lättövertalade att lämna Jesus som folkmassan på långfredagens morgon.

Palmsöndagens hosiannarop är därför ett Hosianna i moll! Manteln som läggs på åsnan som bär Jesus är inte vit utan rödfärgad. Vägen är utstakad, lidandets väg. Men hosiannaropen är trots allt en del av lovsången till Guds ära – till Herren Jesus Kristus som har gjort ALLT för mig!

Dagens övriga texter visar detta tydligt. Jesajatexten för tankarna till korset, till hans lidande. Romarbrevets text talar om uthållighet och lidanden som en del av vårt eget liv därför att Jesus har gjort allt för oss genom sitt lidande.

(Rom 5:1-5)    [2] ”Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. [3] Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, [4] uthålligheten fasthet och fastheten hopp.”

[5] ”Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den helige Ande.”

Visst ska våren komma!

”Visst ska våren komma!”

För över 20 år sedan gjorde vi i Birgittakyrkan i Kalmar ett musikaliskt samarbete med Döderhults församling. Då gjorde vi tillsammans, en gång i vardera kyrkan,  ”Visst ska våren komma” – ett verk med körer, solister och instrumentalister. Det handlade om det hopp som finns beskrivet i Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken.

Ursprunget är norskt, men texten var översatt av förre Växjöbiskopen Jan-Arvid Hellström. Förutom att det var en fantastisk upplevelse att få vara med i detta, så handlade texterna också om det hopp som vi ibland glömmer att tala om därför att vi fokuserar så mycket på allt annat som vi ska göra här och nu eller allt elände i världen. Och musiken är också sådan att bara att lyssna till den kändes hoppfullt.

Samtidigt blir rubriken en påminnelse om denna vårvinter – där vintern tycks vilja hålla kvar sig så länge som möjligt och våren verkar ha gått och gömt sig.

Men den kommer. Precis som påskens budskap om livet som övervinner döden är en grundpelare för hela den kristna tron, så vet vi att våren visst ska komma. Tecknen ser vi redan. Så ge inte upp hoppet! Och om drygt en vecka börjar vi fira påskens gudstjänster.