Det mina ögon ser

Det mina ögon ser just nu när jag lyfter blicken över dataskärmen fick mig nyss att upptäcka ett samband mellan flera av de små saker som finns där. Det utan att jag alls hade tänkt, det är alltså helt oplanerat. Men kanske säger det något viktigt.

Vad är det då?

Fyra saker som står i hylla eller hänger på väggen. Två foton, en tavla och en liten utskuren träkniv med vikingahuvud, möjligen användbar eller tänkt som brevkniv.

Och?

Foto nr 1: Min farfars far sittande på en (islands)häst – svartvit, ståtlig bild. Han var en riktig hästakarl och kunde (som sin far) tämja vilken häst som helst.

Foto nr 2: Gullfoss – ett av Islands vackraste turistattraktioner, vattenfall mitt inne i södra Island. Inte många turister som inte varit där

Tavla: En svart träbit, påklistrade ikonbilder med påmålade guldfärgade linjer och annat sånt. Kitch? Nej, min mormors konstnärliga ådra (hon är 94 år och hittar fortfarande på hyss på konstens banor) Men det är Jungfru Maria med Jesus, samt två ärkeänglar.

Träkniv på vägg: Träslag mörkt, okänt för mig men allt annat är väl känt. Slöjdarbete i klass 5 kanske som jag fick göra själv.

Och vad om detta då? Tja, det fick mig att skriva några rader i min blogg. Och att tänka att omedvetet finns ens bakgrund alltid med fast man inte alltid kan se det med sina ögon. Men det gjorde jag ikväll.

Protest mot inhuman flyktingpolitik

Det skrivs mycket om Sveriges behandling av kristna flyktingar från Irak. Jag vill också skriva några rader. Varje gång jag hör någon företrädare från migrationsverket eller ansvarig minister uttala sig så försvarar de sig med att alla prövningar är individuella och att det visst finns områden i Irak som är ”säkra” för kristna att bo i.

Samtidigt händer det mer och mer alarmerande saker i Irak. Det var ju västvärlden som invaderade, västvärlden som står för de kristna värdena, alltså är det de kristnas fel allt som händer av elände i Irak? Att folket i Irak lider, oavsett religion, är otvetydigt. Men när förföljelserna ökar måste också vi öka vårt engagemang för de människor som lider.

De kristna irakierna lider. De är bortkörda från sina hem, fruktar för sina liv. Och sen säger några korkade (jag har ju en förförståelse av att de inte är elaka, men kanske måste jag ändra skrivningen) byråkrater och ministrar att det inte är något problem att återvända. De kunde ju försöka själva!

Heder åt alla som kämpar för att hjälpa irakierna att stanna. Här kunde de bli en injektion i den alltför ofta fesljumma kristenheten.