Omvälvningar runt klotet

Tycker att ordet ”omvälvning” är ett bra ord som sammanfattar mycket av det som händer i vår värld just nu.

Äntligen börjar det hända något som kan bli bra för Libyens folk, även om jag inte på något sätt gillar någon form av krig. Men ännu mindre gillar jag orättvisor och potentater som Kadaffi. Jag har tidigare gnällt över att världssamfundet låtit honom hållas. Nu kan jag säga att det var på tiden! Hoppas det inte är för sent, och hoppas att folket i Libyen inte ska behöva lida länge till.

Omvälvande har det också varit i Japan. Det är svårt för oss att förstå – bara själva tanken på hur det kan vara därborta just nu är häpnadsväckande! Hela världen lider med dem – hoppas jag, för det gör definitivt jag. Jordbävningar och tsunami är inte att leka med. Inte heller kärnkraft. En gång i år 1979 röstade jag NEJ! Det vill jag gärna fortsätta att göra! För vad är ”ren” energi? Finns den? I varje fall inte i kärnkraften.

Och så alla andra länder där människor vaknar till och ser att de faktiskt inte lever i ett land där demokrati och mänskliga rättigheter hålls högt – eller där korruptionen är så stor att den verkar självklar. Nyaste exemplet verkar vara Syrien – om jag nu hänger med alls i svängarna.

Jag ser fram emot en ny värld där rättfärdighet bor! Inser naturligtvis att det är en utopi i den här världen, men gläder mig åt att det finns något och någon som är större!

Den politiska ineffektivitetens skugga

Jag funderade om man kunde skriva en sån här rubrik. Men jag gjorde det ändå. Jag tänker fortfarande på världspolitiken och framför allt Libyen, men tankarna går även till Bahrain, Jemen och andra länder överallt på klotet där det råder en felaktig maktbalans: Fel personer vid makten!

Här ser vi snart framför oss en möjlig massaker på folket i Benghazi, Libyen, samt antagligen på fler ställen i samma land. Diktatorn – han den galne ni vet – skyr inga medel och är kapabel till vad som helst. Men ingen gör något. Politikerna runtomkring, i Sverige, i övriga världen vågar inte handla och i stället använder man sig av retorik som säger att vi kan minsann inte göra så mycket här nu därför att det skulle vara fel på ett eller annat sätt.

Och jag tycker att felet redan har varit för länge – att man inte gör något alls. Jag är ju inte politker och därför vågar jag säga sånt högt. För den som vill läsa/lyssna. Skuggan av ineffektiviteten kommer att falla tungt över det politiska landskapet när det som inte skulle få hända redan har hänt. Som så ofta – det är lättare att ställa en galning inför rätta när illgärningarna blivit så många och tydliga och hans makt redan är slut än att försöka göra något medan ännu finns tid för dem som kommer att drabbas.

Kommer det här att bli ännu en i raden av historiska händelser som kan radas upp i en lång mening med många kommatecken – och där eftervärldens dom kommer att falla hårt mot dem som bär ansvaret.

Palme på Youtube kan få säga resten

Ryggdunkande dubbelmoral

Jag kan inte hjälpa att händelserna i Libyen, Egypten, Tunisien och andra länder däromkring väcker ett väldigt stort intresse hos mig att vilja följa med och hoppas tillsammans med dem som protesterat mot mer eller mindre totalitära regimer. Det är härligt att se att människor sporras av varandra, och att diktatorer faller.

Men varför har det inte hänt tidigare? Vad är det som gjort att just nu var rätt tid? Är det bara den tekniska eran, med mobiler, Facebook, Twitter etc som gör det möjligt? Knappast så enkelt, även om det har hjälpt till.

Det jag däremot undrar är hur världssamfundet med dess ledare har haft så stort tålamod – och fortfarande har – med regimer som uppenbart utövar våld, beskär människors frihet och struntar i mänskliga och demokratiska rättigheter. De länder som varit i fokus de senaste två månaderna är ju inte de enda i högen – och många hoppas förstås att det ska bli en folklig resning i ännu fler länder, både i arabvärlden och i Sydostasien och säkert i fler länder både i Afrika och Sydamerika.

Min rubrik säger vad jag tror – att världens ledargarnityr håller varandra om ryggen så länge de kan ha nytta av varandra. När västvärldens ledare väldigt försiktigt kommenterat händelserna först i Tunisien och sen vidare så har det tagit tid innan de vågat säga mer än relativt tunna floskler. Först när de ser vartåt det lutar vågar de ta steget framåt. Fegt!

Så fega nu inte ur mer, ni ledare i Sverige som idag har högtidlighållet 25-års minnet av Olof Palmes död. Vad jag minns var han långt mer vågad i sina uttalanden och före sin tid i att säga ifrån om orättvisor i världen. Kanske hans minne kan få er att minnas vilka ideal ni en gång höll högt, innan ni fick för mycket makt och för många ryggar att dunka.