Kampen för friheten

Av någon anledning är det spännande att följa vad som händer på ett torg i Kairo, långt härifrån. Jag har inte ens varit där någon gång. Det närmaste jag kommit Egypten är några meter från en gränsstation i ett ökedenlandskap söder om Eilat. Men ändå så talar händelserna om något som berör väldigt mycket, inte bara mig utan förmodligen väldigt många.

Kampen för friheten upphör aldrig. Den behövs alltid, någonstans i världen där det finns beskuren frihet, knepiga eller våldsamma regimer, behövs det ett hopp om att det går att förändra. Det framkommer väldigt tydligt där nere i Egypten. Omringade av militären kan de till och med tänka att militären är bra att ha som skydd, att det är styret som är korrupt, inte de medel som styret kan använda för att behålla makten.

Låt oss hoppas att det är så. Att friheten ska börja lysa med kraft också över folket i Egypten, och gärna i varje land där liknande regimer finns.

Medel mot hopplöshet

Det är aldrig trevligt när det är oroligheter ute i världen. Det brukar bli våldsamt (varför är vi så lätt våldsamma vi människor?) och maktspelet världen över är sig likt från ett år till ett annat.

Men det förändras ändå. Nyss och pågående i Tunisien, vi undrar vad som kommer att hända i Egypten och andra omkringliggande länder som alla har något gemensamt: brist på frihet och alltför mycket hopplöshet. Eller är det just hopplösheten som rinner över och skapar något nytt – ett hopp, en längtan som får ett utlopp, som vågar ta risker?

Då är det som sker därborta ett medel mot hopplöshet,  inte bara för dem som är mitt i det utan kanske också oss andra som mest får rapporter om vad som sker. Men vad sker med oss själva? I oss, och för vårt liv tillsammans?

I den kommande söndagens texter finns den mening som jag fick vid min prästvigning: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.”

Det har alltid gett mig kraft att citera dessa ord för mig själv. Jag kan inte alltid ord utantill men dessa kan jag! Tack till Biskop Bertil Gärtner som valde orden åt oss tre kandidater den svinkalla januarimorgon 1987. JO, det var mycket kallare än vanligt, – 28 grader på morgonen… men det är en annan historia.

Omänskligt beteende

Jag tänkte säga så som många andra idag: Fy för den konstiga värld som Migrationsverket byggt upp kring sig själva, och för regeringens flyktingpolitik. Efter att ha läst vad de gjort i morse med ett antal irakier som tvångsutvisats ”hem” till ett väntande helvete så gör alla de rätt som anklagar systemet och dem som leder det för omänskligt beteende.

Så det så!