Nyårsdagen 2015

Nyårsdagen 2015

Några tankar utifrån en gammal predikan i ”fel” årgång

Så har vi kommit till ett nytt år, ett Herrens år 2015. Men hur ska det året kunna bli ett Herrens år i verkligheten i stället för bara som en rubrik i den fromma almanackan?

”Giv, o Jesus, fröjd och lycka…. Giv oss alla, folk och kyrka, ny välsignelse och styrka.” Sv. Ps. 194:1

Om det är något som kännetecknar vår tid mer än andra tider före oss så tror jag det är de snabba förändringarna. Snabba bilar, flygplan och tåg tar oss utan större besvär till platser långt bort från den plats där vi normalt befinner oss. För att inte tala om att vi genom våra smarta telefoner, appar, paddor och datorer kan röra oss överallt samtidigt, nästan.

Men hinner själen med?

I livet i övrigt är det samma hätska snabbhet som tränger sig igenom våra dagar. Det är snabba klipp, uppgång och fall, kortvariga relationer, många flyttar än hit än dit utan att någonsin känna sig trygga.

Ändå är kanske tryggheten det vi mest skulle behöva, vetskapen om att Gud alltid är med oss.

För att få lite perspektiv på tiden och särskilt i denna föränderlighetens tid vill jag återge delar av en liten berättelse om två munkar. Berättelsen finns i Peter Halldorfs bok ”Helig Rot.”

Två bröder på den andliga vägen bodde i Enneaton, vid randen av öknen. Det var sommar och tiden stod stilla. Då presenterade sig middagsdemonen. Plötsligt kände de hur lite som egentligen hände i deras liv. Här var sannerligen ingen utveckling. Ingen förnyelse. Ledan stod dem upp i halsen.

Det var då en av dem fick tanken: ”Är det inte dags för oss att flytta snart? Vad säger du, till vintern vore det väl lämpligt att vi gav oss av härifrån?”

De kände sig lättare om hjärtat bara av att uttala det. Och var genast överens: till vintern skall vi flytta!

Tiden gick och det blev vinter… Ledan plågade dem ännu mer än i somras. ”Här finns uppenbarligen ingen framtid för oss”, sa de varandra. ”Till sommaren, skall vi flytta då?” Det kunde inte ha känts mer rätt.

Sommaren kom, men ingen förändring med den. Åtminstone inte så långt de kunde se. ”Det här är hopplöst”, sa de varandra. Vad säger du, skall vi inte göra så att till vintern flyttar vi?”

… Berättelsen slutar med orden: ”Så höll de på, och retades med sina tankar i femtio år.”

Jesus berättade också en liknande berättelse. Den handlar om fikonträdet som inte bar frukt och ägaren som vill hugga ner det. Då säger trädgårdsmästaren: ”Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år.”

Vi har fått förnyat förtroende av vår Herre att börja om ett nytt år, en ny dag, en ny tid. Men detta nya handlar inte nödvändigtvis om att jaga iväg efter nya upplevelser eller erfarenheter, nya platser och nya människor. Det kan lika mycket handla om att som de två munkarna ta vara på de dagar som kommer, ett litet ögonblick i sänder, på samma plats med samma människor – och tillsammans med Gud.

”Sin nåd Gud aldrig sparar för dem med honom stå.” Sv. Ps. 238:3

Inför ett nytt år vill jag för det som är mitt liv och kyrkans liv dra fram sådana hoppfulla ord. Vi behöver få höra att Gud inte sparar sin nåd. Orden Nåd, Tröst och Förbarmande kan därför i dag få vara ord som vi tar med oss vidare in i de osedda dagar som vi ännu ej har sett. Eller psalmens ord:

”Du vakat för mitt väl, från livets början och till nu dig vårdat om min själ.” Sv. Ps 24:6

Varför skulle jag inte tro att Guds vård om mig och mitt liv skall fortsätta också för detta nya år?

Vi har en uppgift utifrån detta budskap till oss. Den som tagit emot Guds nåd och vet att allt står i hans händer vet också att detta inte bara gäller för sig själv. Det gäller också för dem som ännu inte förstått någonting av vad Gud vill med deras liv. Till den som ännu tvivlar och inte vågar tro säger han som hos profeten Jesaja. ”Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma glömmer jag aldrig dig. Nej, ditt namn är skrivet i mina händer.”

Därför sjunger vi också i psalmen: ”Den eld som vår Frälsare tände skall föras från vän och till vän…” Sv. Ps. 228:3

Här kan vi se en förebild för vårt eget liv, en kallelse att som Jesus föra budskapet om ”ett nytt nådens år från Herren” vidare till alla dem som är som förtorkade och fruktlösa träd. Om inte vi ser det som ord som talas till oss själva kan vi inte heller bära dem vidare till den värld som plågas av oro och osäkerhet om både livet idag och livet för framtiden.

Därför vill jag avsluta med psalmens ord som en bön:

”Håll mig tätt intill dig, i din trofasta famn. Där är trygghet och vila för mig, trots oron där ute i världen.” Sv. Ps. 196:2

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.