När flykt är enda utvägen

”När flykt är enda utvägen”
Ett brev om felaktig behandling av ett asylärende

Jag skrev till Migrationsverket i Malmö ungefär följande:

I mitt arbete som präst i Lenhovda möter jag bland annat många asylsökande. Även om strömmen av nya har avtagit är det fortfarande många kvar, och ofta har de väntat länge på antingen kontakt eller besked i sina ärenden.

Jag möter också sådana som fått avslag och som skall utvisas.

Jag vill här skriva om en av de familjer som jag mött och lärt känna. Redan när jag lärde känna dem för mer än ett år sedan hade deras ärende gått igenom flera omgångar av beslut och överklagan. Återstod i princip bara besked om utvisning. Men ju mer jag lärt känna dem desto mer har jag känt behovet av att säga till dem som bestämmer att de blivit felbehandlade av både Migrationsverk och domstol. Och jag vet att de inte är ensamma om att ha blivit misstrodda och felbehandlade. Det sker hela tiden, och nu har dessutom en granskning visat att det skett många felbedömningar och dåliga utredningar. Så också här!

Här har vi en barnfamilj med skolbarn och småbarn, som försökt lämna en mycket osäker tillvaro med risk för livet om de stannat kvar – och det enda de möter från myndigheterna är misstro. Några av de handläggare som de mött på Migrationsverket har varit mycket otrevliga mot dem. Den advokat som skulle ta sig an ärendet gjorde inget för att försöka hjälpa dem. Det var som alla från början bestämt sig för att anta att de bara flytt till Sverige för skojs skull. Med tanke på vad som i dag framkommit genom Migrationsverkets egen analys så har många ärenden bevisligen skötts dåligt av verkets egna handläggare. Jag anser att detta är ett sådant ärende, som bör gås igenom igen helt och hållet. Det må vara att handläggarna anser att det hela gått ”rättssäkert till”, men jag anser att det i praktiken betyder att handläggarna menar att de själva går säkra oavsett vilka beslut de tar.

För ca 18 månader sedan kallades hela familjen till information på Migrationsverket i Växjö. Då talar en okänslig byråkrat om för barnen att de inte får stanna kvar här utan ska tillbaka till ”sitt” land. Den äldre flickan chokades svårt av detta besked. Hon gick inte till skolan på hela läsåret. Orkade knappt äta, sov på dagen och var vaken stora delar av nätterna. Men Migrationsverket ansåg inte att hennes hälsa var något att ta hänsyn till. Det kan man bland annat läsa i deras beslut, med formuleringar som okänsligt inte tar någon hänsyn utom till en snäv tolkning av paragraferna. Någon större hjälp att hantera hennes problem fick inte heller familjen. Det var som de inte existerade annat än när de skulle kallas till möten – som de inte förstod varför de skulle komma till.

Med hjälp av vänskap och stöd fick den äldre flickan en bra sommar och har kunnat gå i skolan en hel termin. Föräldrarna har hela tiden vetat att Sverige vill utvisa dem, men har inte velat bekymra barnen med det. De ville att barnen åtminstone kunde få så många goda dagar här som möjligt. Migrationsverket verkar dock anse att barn är som vuxna som ska få veta allt och konfronteras med varje beslut som de tagit. Tillsammans med stöd från andra har föräldrarna – sen den chockartade konfrontationen för ca 18 månader sedan – låtit barnen stanna hemma i stället för att möta en torr byråkrat på Migrationsverket. Det har inte varit populärt hos myndigheten, som inte tycks förstå att människor har ett liv, en gemenskap att värna om, en familj som behöver hålla ihop. Då kan man inte utsätta barnen i onödan för chockerande upplevelser.

Med jämna mellanrum har det kommit brev från myndigheten. Brev som var på svenska, ett språk som föräldrarna ännu inte har kunnat tillägna sig, även om de gjort många framsteg. Det är inte lätt att förstå byråkratsvenska, inte ens för en vanlig svensk. De har inte haft många kontakter som kunnat hjälpa dem. Därför har jag flera gånger fått försöka att hjälpa till med en hjälplig översättning till engelska, ett språk som endast en av föräldrarna behärskar lite grann.

Till familjens sak hör att de kommer från Tjetjenien. Enligt Migrationsverket betyder det Ryssland. Men det är inte så det fungerar i verkligheten. Även om familjen står som ryska medborgare är deras identitet tjetjener. Och tjetjener som inte står ut med den diktatur och våldsmentalitet som där råder blir snabbt offer för regimens våld. President Kadyrovs privata milis ligger bakom många av de övergrepp som drabbar civilbefolkningen. Det är också därför som de flytt landet, liksom tusentals andra tjetjener. När jag läser Migrationsverkets resonemang undrar jag hur många ”bevis” en asylsökande måste kunna styrka innan verket över huvud taget bryr sig!?

Jag har lärt känna familjen och vet hur det oroat sig för framtiden. För pappan innebär ett återvändande till Ryssland samma som att hamna i Tjetjenien och försvinna. Migrationsverket verkar anse att Ryssland skulle garantera familjens säkerhet efter en utvisning. För mig är det samma som att påstå att Ryssland värnar mänskliga rättigheter. Ett Ryssland som den senaste tiden använt exakt samma grymma metoder mot syriska rebeller som de använt i Tjetjenien.

Familjen kan inte tänka sig återvända till vare sig Ryssland eller Tjetjenien. De sökte sig till Sverige med önskan om att slippa förföljelse och krig, slippa undra när milis eller polis kommer nästa gång för att ta med pappa till förhör med tortyr och osäker utgång.

Jag önskar att jag kunde få Migrationsverket att ändra sitt beslut. Jag vill hänvisa till barnens liv och hälsa och den mycket osäkra situation som fortfarande råder i Tjetjenien. Det finns något som heter Barnkonventionen, stadgad av FN. Dessutom finns det något jag kallar barmhärtighet. För mig är det tillräckligt, även om det inte verkar vara så för svenska Migrationsbyråkrater. Det är ett bekymmer som jag delar med många – att myndigheternas medarbetare stålsätter sig mot varje möjligt hänsyn till människors liv och hälsa. Allt för att ”det heliga regelverket” ska få råda i varje situation. Samtidigt som det i varje fall handlar om en tolkning, där den viktigaste regeln verkar vara att försöka avslå så många ärenden som möjligt.

Familjen har önskat få börja om ett liv i trygghet i ett Sverige som har gott om plats. Jag vet att de vill vara goda medborgare i sitt land. Deras gamla land är för dem förstört – och deras nya land har ännu inte förstått att ta emot dem. Därför är de nu försvunna. Och jag stöder dem helhjärtat.

Lói Stefánsson, präst i Svenska Kyrkan

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.