Medmänsklighet och kärlek

13 söndagen efter Trefaldighet. Medmänsklighet och kärlek i fokus – eller är det rädsla och själviskhet – likgiltighet?

På denna söndag gerJesus oss en berättelse som visar vad som menas med alla vackra ord om kärlek, barmhärtighet, medkänsla – men som också berättar om vad rädsla, likgiltighet, själviskhet och fördomar leder till.

En rånad och misshandlad man ligger avsides, strax utanför vägen, halvdöd av sina skador. Vem kommer att bry sig? Vi vet att det är många som kommer att gå förbi. För så är det också idag.

Men gäller det också oss själva?

Jesus låter några människor gå förbi – människor som genom sin tro och sitt yrke borde ha tvärstannat och brytt sig. Men de skyndar sig förbi.

Kanske var de rädda…              och kanske är också vi rädda?

Att fastna i rädsla är att tappa fotfästet i sig själv. För att klara av det måste vi skapa en motvikt, något som balanserar rädslan. Vi vill ju inte gå omkring och vara rädda. Därför kan vi handla som prästen och leviten i berättelsen – vi låtsas inte om någonting alls. Vi ser inte eller vill inte se. Vi bryr oss inte därför att vi inte vågar. Eller för att vi inte vill. Detta kallas likgiltighet. Det är ett sätt att bygga upp säkerhetsstaket runt oss, så att vi inte blir berörda av de svåra saker som händer runt omkring oss.

Sedan visar Jesus oss en människa som lagt bort rädslan, själviskheten och likgiltigheten. När han ser den skadade mannen fylls han av medlidande. Han kan inte bara gå förbi – utan tar sig an honom på samma sätt som han skulle önskat att någon gjort för honom. ”Det kunde ju varit jag…”

En sådan mening kan användas för att fylla på rädslan – eller för att visa att kärleken övervinner rädslan.

Frågan kan då bli…

Fyller vi livet med rädsla eller kärlek? Likgiltighet eller medkänsla? Fördomar eller barmhärtighet? Jesus visar oss vägen genom samarierns sätt att våga sig själv för att vara till för en annan.

Därmed hamnar vi tillbaka till frågeställningarna i början av evangeliet: ”Vem är då min nästa?”

Jesus frågar: ”Vilken … tycker du var den överfallne mannens nästa?” Svaret var enkelt: ”Den som visade honom barmhärtighet.”

Men är det då färdigt? Är det så enkelt att det bara är för oss att i alla lägen utöva barmhärtighet mot var och en som vi möter? ”Gå du och gör som han!” säger ju Jesus.

Det går också att vända på det och fråga: När vet vi att vi inte ska bry oss? När vi ska vända bort blicken, låtsas som om ingenting händer som vi behöver bry oss om?

Mitt svar blir: Aldrig! Aldrig kan vi veta om eller när vi inte ska bry oss! Aldrig, om vi vill följa efter Jesus.

Men vi vet att detta aldrig inte fungerar bra i våra liv! Vi vet det, och vi vet att han också förlåter oss för dessa synder. Men jag tror inte att vi kan hålla fast vid att förlåtelsen är så bra att vi inte behöver bry oss om att förbättra oss. ”Bort det!” – som aposteln Paulus en gång skrev.

Precis som prästen, leviten och samariern i berättelsen, så står vi inför ett val. Ett svårt val!

Vi står inför ett svårt val. Mycket förenklat kan jag säga så här:

De två valmöjligheterna är:
a. Rädsla och själviskhet

  1. Barmhärtighet och kärlek

Vart för Rädslan och själviskheten oss? Exempelvis: Den får nu allt större utrymme över hela Europa, inklusive Sverige. Själviskheten vill vara ifred, utan att behöva ta ansvar för något annat än det som passar vår egen bekvämlighet. Vi vill ha ett jämlikt Sverige, ett fungerande välfärdssystem, men helst ska vi själva inte behöva betala något för att ta del av det gemensamma. Och sen vill vi begränsa oss och säga att det bara är för några få. Och dessa få definieras utifrån mycket tveksamma kriterier. Ett av dessa kriterier är alltid ”de andra” – de som inte är som vi. Vilka vi är, beror ju på vem som talar eller hur?

Utifrån det Jesus berättat idag så är det många som väljer att göra som prästen och leviten – väljer själviskheten och rädslan före barmhärtighet och kärlek.

Barmhärtigheten och kärleken har dock inte dött! Men de får ta emot många stötar! När vi lyssnar till rädslan och tar del i själviskheten blir det mindre utrymme för kärleken och barmhärtigheten. Och vi blir mer och mer lika dem som gick förbi, när vi i stället måste lära oss att bli som Jesus! Ja, som Jesus! För alla de gamla teologerna förstod att den barmhärtige Samariern också är en bild för Jesus själv! Det är ju han som träder in i människors omöjliga och hopplösa situation och drar upp oss ur diket, ur det mörka avgrundshålet, till något nytt, något som ger oss hopp om livet också i framtiden.

Och går vi ännu längre in i berättelsen så kanske vi kan förstå att han som ligger där inte bara är vilken människa som helst, som du och jag, utan också är Jesus! Ett bibelord förklarar enklast: ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig. Och den som tar emot mig, han tar inte emot mig utan den som har sänt mig.” (Markus 9:37)

Eftersom Jesus är till för ALLA så kan vår medmänsklighet inte sätta gränser mot någon människa. Det är evangeliet denna dag. Att bara fråga efter vilka som ska vara föremål för vår omsorg är att söka efter lagens bud. …

Aposteln Johannes får sluta dagens predikan:

”Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud” och ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. ”

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.