Människa du är älskad

Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Kring Jesus och hans lärjungar samlades stora skaror. De kom för att lyssna, de kom för att de var nyfikna, de kom för att de längtade efter Guds beröring eller för att få hjälp. För den som hela tiden möter människor och bryr sig om deras behov inträder förr eller senare en trötthet – för behoven tar aldrig slut.

Därför drar Jesus iväg med lärjungarna till en öde trakt för att de skulle få vara ensamma och vila upp sig. De tog med sig lite mat till sig själva – de hade ju inte ens fått tid att äta.

Kring detta kan man reflektera:

Också i vår tid är de mänskliga behoven av någon annans omsorg och hjälp enorma. Behov av närhet, tröst, sökandet efter livets mening, relationsproblem, ångest, oro, katastrofer, svält, krig – allt detta verkar vara oändligt. Lägg dessutom till ett av nutidens stora gissel – att ständigt vara nåbar, rädslan att inte få vara med där det händer, stressen som tvingar människor till ständigt jagande efter att hinna mer, mer, mer. För att klara av allt detta måste vi lära oss att lyssna efter våra innersta och djupaste behov – och där är vilan en absolut nödvändighet.

Men det blir inte alltid som man tänker sig. Det fick också Jesus och lärjungarna erfara. ”Där är de! Vi följer efter…!”

Så blev den stilla utflykten för vila och rekreation avblåst. När alla dessa människor kom reagerar Jesus – ”Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge.”

Några av de mest grundläggande mänskliga behoven handlar också om mat.  Efter en lång dag var det många hungriga men inga hade tagit med sig mat – de hade bara följt sin längtan och följt efter Jesus.

Återstod matsäcken som lärjungarna tagit med till utflykten. Fem bröd och två fiskar fick bli den mat alla skulle äta. Fem tusen man. Det säger sig självt att det inte räcker. Bäst att skicka hem dem!

Men det var inte så det blev. Jesus tog det som fanns, tackade Gud för de gåvor han gett – bröt bröden och gav åt lärjungarna att dela ut liksom fiskarna. Och alla fick mat. Det blev till och med mer matrester kvar än vad som fanns från början.

Det säger sig självt att detta som hände var något som bara Jesus kunde göra. Lärjungarna visste hur lite mat som fanns. Folket såg bara att de fick mat att äta, kanske inte varifrån den kom. Det är i så fall också typiskt Jesus. Han ser till våra djupaste behov. Just då var det viktigaste att människorna fick mat, inte mer undervisning eller tal om Gud.

Ibland tolkar vi sådana händelser i evangelierna utifrån rubriken ”under och tecken.” Hans gudomliga ursprung ger Jesus en särskild ställning och möjlighet att göra under. Men han gör det inte för att briljera utan för att han ser människornas längtan och behov – han fylldes av medlidande över att se alla dessa vilsna människor söka efter något som skulle få deras liv att bli ett bättre liv.

I dagens två andra texter finns det en koppling till detta. Guds löfte som ges till Noa är ett löfte till alla levande varelser av alla slag på jorden att vattnet aldrig mer ska bli till en flod som utplånar alla varelser. Han använder ordet förbund – ungefär som ett kontrakt. Vi kanske ska lägga märke till att Gud säger till Noa att när Gud ser regnbågen stå bland molnen ska GUD tänka på sitt förbund. Jag tänker mig att det kunde tolkas som att varje gång vi ser regnbågen vet vi att Gud tänker på oss!

Men episteln berättar att Gud gjort mer än att bara tänka på sitt löfte att inte låta någon enskild katastrof i världen utplåna allt liv. Det är där Jesus kommer in. Han är Guds son, försonaren. Paulus säger att ingen människa längre står utanför Guds förbund, det har utvidgats till att gälla alla människor.

Paulus säger: ”också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp.” Också er – vilka är det? Svaret är utgångspunkten i texten, ”ni, som förut stod utanför”, nämligen utanför Guds förbund. Med Jesus inträder något helt nytt, all världens synd är försonad genom honom.

Det är inte alltid lätt att förstå eller förklara försoningen. Men vi kan se på det Jesus gör när han möter människor. I stället för att se på dem med sin gudomligt stränga blick och därmed se alla deras innersta brister ser han på dem med sin gudomligt kärleksfulla blick. Han ser människan, och han bryr sig om.

Det blir också en berättelse om den väg han vill att vi skall gå – kärlek, omsorg, medlidande är viktiga begrepp som i grunden talar om vår egen försoning med både Gud och varandra, människor emellan över hela vår jord.

Han försöker också lära sina lärjungar att de måste söka efter den vila och lugn och ro som får själ och kropp i balans. Det behöver varje nutidssvensk höra: Dra ur jacket! Dra dig undan alla onödiga måsten! Tänk på att också du ska orka fungera som människa. Stäng av mobilen! Det finns inga behov av mobiler i paradiset! Gå så ut i midsommartidens underbara prakt för att låta skapelsen berätta för dig om din plats i den och påminna dig om att Gud också har en plan för dig. Och när det regnat och solen kommer fram, sök efter regnbågens tecken som berättar för dig om att Gud aldrig kommer att glömma vem du är: Människa, älskad för att du är den du är.


Jag tycker kanske inte att denna predikan är helt färdig. Men den får stå som den skrevs. Lite annorlunda blev den i verkligheten. 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.