Lovsång till kärleken

I en av Fastlagssöndagens texter finns det som kallats ”Kärlekens lov” – Första Korinthierbrevets kapitel 13. Den berättar om den fullkomliga kärleken, som uthärdar allt, som aldrig tar slut, som bär och hoppas allt. Det är som en underbar poesi med kraft att tilltala den som läser. Så det är bara att läsa och förundras över orden som beskriver den fullkomliga kärlekens kraft.

Men den fullkomliga kärleken är inget vi äger. Vi ser den hos Jesus, men det är bara att sätta in sitt eget ”jag” i texten från Paulus så låter det oerhört ihåligt. Pröva! Så här kanske det då blir: ”Jag är inte utmanande, inte självisk, jag brusar inte upp…jag finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär jag, allt tror jag, allt…” Nej, sluta! Det håller inte!

Men det höll för Jesus och att följa hans väg är att söka sig till kärlekens lov och kärlekens rötter. Hos oss själva finner vi bara fragment. Men dessa fragment kan leda oss till hela sanningen – och den fullkomliga kärleken. Om vi vågar följa Jesus.

Men ofta tror jag att vi riskerar hamna i det som Paulus kallar ”ekande brons, en skrällande cymbal.” Om jag saknar kärlek är jag ingenting, säger Paulus. Men hur är det med det? Saknar jag kärlek? Och saknar du kärlek? Hur vet vi vad kärlek är?

Jo, nog vet vi rätt mycket om kärlek. Men att förstå den kärlek som leder Jesus på hans väg till Jerusalem är att närma sig de djup som finns hos Gud. Den kärlek som inte söker sitt, som inte vill något annat än att älska varje människa rakt in i Guds famn. Det är stort det!

Så på söndag ska vi börja mässan i S:t Hans med att sjunga psalm 135: ”Se, vi går upp till Jerusalem.” Det är så det ska vara. Tycker jag. Ibland är det enkelt.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.