Långfredagspredikan 2014

Långfredagspredikan 2014.

Barnen satt och pysslade obekymrat med roliga påskpyssel. De skrattade och sjöng ”Idas sommarvisa”. Glädjen gick inte att ta miste på. Gemenskap, glada skratt, hopp och tillit till livet som en inledning på deras påskfirande.

Själv satt jag och funderade över det tunga allvar som vilar över påsken, och särskilt över Långfredagens budskap. Vad är det som gör det så viktigt? Och hur blir budskapet om Jesu död på korset något mer än en berättelse för de ”närmast sörjande”?

”Jesus dog, då dog vi alla, halleluja, till att utge oss för andra, halleluja…” (Sv psb 153:3)

Vi sjunger psalmen ofta vid påsk. Till kör och trumpet, ett rungande halleluja! Men då kanske vi mer tänker på den andra halvan av versen, den som talar om uppståndelsen. Fast idag handlar det om döden. Med ett tillägg: Halleluja!

Hur ser det ut i världen? Finns det mycket glädje? En glädje där barn får leka fritt, finna gemenskap och god miljö att leva i inför en hoppfull framtid? Jo, det finns där – också. Och mer i vårt land än i många andras. Men vi kan inte isolera oss från den övriga mänskligheten. Idag är det inte en sådan dag! Idag är det en dag som talar om alla människors gemensamma väg – till döden! Men i ljuset av den död som Jesus genomled blir det inte en berättelse om hopplöshet utan ett hopp och liv.

Men det blir en berättelse om lidande. Lidande som Jesus fick sin beskärda del av. Och lidande som finns överallt där vi människor befinner oss. Det finns nära, ibland dolt under ytan hos de människor vi möter. Ibland finns det nära, och öppet hotfullt försurar det våra liv. Och det finns definitivt på många platser som verkar vara på behagligt avstånd från våra liv; Afghanistan, Syrien, Nord-Korea, Egypten, Israel, Ukraina, Syd-Sudan, ….

Men ser vi närmare på vad det är som sker är det inte längre långt bort från oss. För vi möter det överallt. I mindre skala är det inte lika skadligt. Men det finns där likafullt. Och som alltid leder det till lidande och död för någon, ibland för många.

En typisk kristen fras är ”Jesus dog för våra synder.” Och det är alldeles sant. Men vad betyder det? Betyder det att han dog på grund av oss? Att vi människor tar död på Gud? Eller betyder det att hans död på något underligt sätt är knuten till möjligheten att våra synder inte leder oss till en evig död?

Självklart är det både ock! Jesu död på korset är en av de viktigaste ”nycklarna” för att förstå vad Gud vill med oss människor. Och vad han både ger och fordrar av oss!

Det får några konsekvenser för vårt sätt att se på döden:

  1. Jesus dör för alla som dör!

Jesus dör för oss!  Varje dag hör vi om hur människor dör en våldsam och hemsk död någonstans i världen. I en olycka, i ett krig, av svält, obotliga sjukdomar, av någon annans hand.

Vi kan inte här svara på frågan varför. Men Jesus dog för dem och han dog med dem!

Ibland kommer döden efter ett långt liv och vi får vara med om att hålla någon i handen, vara nära varandra ända in i det sista.

Också där finns Jesus – för han dör för oss alla.

  1. När Jesus dör är det Gud som dör!

Detta påstående har två sidor: a. För varje brott mot mänskligheten och för varje gång en människa tar sig friheten att ta en annan människas liv så dör Jesus om igen! Alltså: Vi människor dödar Gud varje dag!

b. När Guds son dör på korset är det ett offer som Gud själv gör. Ett enda offer för att försona allt! Det är inte bara människan Jesus som lider och dör. Gud lider och dör i mänsklig gestalt – för att i denna död försona allt.

Jesu död försonar allt. Men hans försoning behöver tas emot av dig och mig, och av människor överallt i världen. För att också vi ska kunna gå den väg som är försoningens väg. Den enda framkomliga!

  1. Jesus dog, då dog vi alla. Halleluja. För att utge oss för andra. Halleluja!

Jesu död var för alla oss andra. När vi förstår det kan vi utropa Halleluja! Men i hans död finns också vår egen inlagd. Och den väg som Jesus visar oss finns också där: ”När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.”

Det är inte bara så att vi alla kommer att dö. Vi behöver alla dö för att kunna uppstå. Och det gäller inte bara för evighetens morgon, det gäller också här och nu. Vi behöver dö från vårt ego, våra egna krav på att vårt liv just ska vara på ett visst sätt. Vi behöver ”göra oss ödmjuka” inför det stora som är vårt liv, så att vi till och med kan dö från det för att vinna det liv som är långt mer värt. För endast genom att dö med Jesus kan vi ta till oss den andra delen av påskpsalmens vers – för att utge oss för andra.

Alltför ofta överlämnar vi ansvaret till andra. Inte ska väl jag… när ändå ingen annan…

Men att leva i försoningen och i ljuset av Jesu död och uppståndelse är att ta emot livet ur Guds hand – och att ge det vidare till andra. Det är inte möjligt utan ödmjukhet och tilltro till Guds kärlek och förlåtelse.

Jesus visar oss vägen.

”Jesus dog, då dog vi alla, halleluja, till att utge oss för andra, halleluja…”

 

 

 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.