Kyrkoval som ger bryderier

Vart fjärde år är det s.k. Kyrkoval i Svenska Kyrkan. Det är en stor och kostsam apparat för en väldigt stor överbyggnad. Men också möjligheter för människor som vill engagera sig i och för kyrkan. Min upplevelse av detta är alltså mycket av både ock.

Det är bra att människor tar ansvar, också i Svenska Kyrkan. Alla vet att det idag är svårt att få människor i vår individualistiska kultur att ta ansvar för det gemensamma. Det gäller i föreningar, i politiken och i kyrkan. Ändå finns det människor som vill.

Det som alltid ger mig bryderier är inget som inte andra också ser. Det kan handla om de enorma kostnaderna för kyrkovalet. De kostnaderna tycker en del ska få vara där – att ”demokrati kostar” som någon skrev i en kommentar på Facebook. Andra stirrar på kostnaderna och skakar på huvudet utan att ha något annat att bidra med än sin förvirran. Några kämpar, skriver motioner, insändare, agiterar, längtar efter ett annat system, ett enklare, närmare människorna och därför bättre.

Oavsett vad vi tycker är det alltid någon annan som tycker annorlunda. Frågan är bara vad vi gör med det. Respekt behövs. Respekt för andra åsikter än mina egna är en av grundpelarna i demokratin. Det får dock inte innebära att vi blir inlåsta så att vi inte kan göra något annat än att respektera att andra tycker annorlunda.

Kanske kan jag inte skriva så nyanserat som jag vill. Eller så har jag varken tid eller lust. Men kyrkovalsbryderier har jag haft länge. Även om jag inte känner mig gammal har jag varit med länge. 1979 kämpade jag med dem som ville slopa kärnkraften – men framför allt för att Svenska Kyrkans skulle bli fri kyrka. Det blev något annat – den gången. (också)

Inför år 2000 hoppades jag också på en fri kyrka. Men såg att de beslut som tagits inte skulle ge det som jag hoppades på.

2011 var det fullt ”ös” med den s.k. ”Närhet och gemenskap” – utredningen som skulle revolutionera kyrkans organisation. Och visst hände det mycket. Allt blev lagt under längtan efter ”stora enheter” – för då skulle det bli mycket större ekonomisk kraft, församlingarna eller pastoraten skulle få större självständighet och vi som arbetade i de nya enheterna skulle få glädja oss över att ingå i ett större sammanhang.

Men det större sammanhanget har vi alltid haft! Kyrkan med stort K i första hand. Därefter kanske Svenska Kyrkan som helhet eller vårt stift. Mantrat ”stora enheter” har jag länge känt mig mycket ambivalent till. Det finns fördelar och det finns nackdelar. Jag ser mer av det senare.

Det är Kyrkomötet som beslutat om den organisation som är nu. Det är alltid Kyrkomötet, oavsett hur det sett ut. Och hur ser Kyrkomötet ut? Genompolitiserat tycker jag. Därför att majoriteten av dem som finns där finns med i de politiska partiernas grupper – där partiet bestämmer vad som ska vara bäst för kyrkan. Det säger sig självt att jag inte kan acceptera det.

Bryderier – mer än det som många andra har? Kanske inte. Men jag bekymrar mig för vad som kan hända i teorin. Med det valdeltagande och det system vi har kan EN enda grupp i princip kuppa in sina egna. OM man bara har tillräckligt med pli på partivännerna. Som väl är finns det många goda människor i Kyrkomötet – oavsett grupp. Men systemet är korrupt. De som försvarar det är förstås rädda – både för det som kanske skulle komma i stället, eller bara för sin egen makt. Det finns alltid med.

Glädjande nog ser jag att det blir fler och fler som ifrågasätter kyrkovalets upplägg. Och jag fortsätter att göra det som jag alltid gjort – kämpa vidare trots allt..

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.