Kyrkans ansvar i samhället

Hur ser kyrkans ansvar i samhället ut? Nu när det i morgon är söndagen i Svenska Kyrkan som har fått rubriken Samhällsansvar, så kan jag förmoda att predikningarna i kyrkans gudstjänster handlar om olika aspekter på detta. Och söndagens texter berättar också en del.

Men på vilket sätt ska kyrkan ta vara på sitt ansvar i samhället? Vari ligger ansvaret? Hur ska  det tolkas? Vem har tolkningsföreträdet?

Sista frågan är väl enklast. Ingen har tolkningsföreträde. Kyrkan är inte någon en enda organiserad rörelse även om den genom Jesus är en enda kropp. Men det är genom tron och genom Jesus. När det gäller vårt ansvar i samhället finns det ingen enda färdig tolkning som är den enda rätta. Kanske är det där vi ska börja – när någon idé tar över och blir den enda som har företräde ska vi dra örona åt oss och inse att något är fel.

Idag är det inne att tala om socialt företagande. Vi startar förskolor – det har Svenska kyrkan gjort länge. Men nu ska vi dra vidare – vårdhem, begravningsbyråer, ja vad som helst bara det har sociala och diakonala förtecken. Men är det att ta ansvar i samhället? Är det inte mer ett sätt för den organisation som kallar sig Svenska Kyrkan att visa upp en fasad av omhändertagande, ett sätt att bemöta dem som inte ens anser att det här med tro är något som kan accepteras?

Jag vet inte. Mitt eget intresse av detta sociala företagande är väldigt splittrat – och tämligen obefintligt för det mesta. När jag ser att det andliga livet går på sparlåga både hos mig själv och i kyrkan är det inte riktigt det sociala företagandet som står högst på önskelistan. Snarare retreat, goda möten med kristna bröder och systrar som söker efter en närmare relation med vår Herre. Det är också ett av kyrkans (= vi som är kristna) viktigaste uppgifter, värna om tron, bönen, tillbedjan, lovsången, mötet med det djupaste i oss, det som Gud har lagt ner i våra hjärtan.

Om vi inte tar ansvar för tron och dess utövande i praktiken hjälper det inte att vi talar vitt och brett om kyrkans sociala ansvarstagande. Det blir snarare samma bedömning som församlingen i Laodikeia fick i Uppenbarelseboken…

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.