Kyndelsmässodagen predikan

Kyndelsmässodagen 2014, predikan i S:t Hans kyrka

När det gamla möter det nya – det är en spännande utmaning för båda parter. Så borde det vara, och så är det ibland. Men alltför ofta blir det missförstånd. Fördomar, förhastade slutsatser etc.

Vid ett kyrkkaffe i våras satt några konfirmander och fikade. Samtidigt for deras fingrar snabbt och vant över skärmen på sina mobiler. Som det är i nutiden, och som alltid, är det de unga som är snabbast att ta in och göra det nya till sitt.

Vi som på många sätt är äldre är inte heller alla i samma ålder. Var och en har sin egen referensram. Vi har också varit där, som unga, nydanande, sugna på livet och innovativa mer än de som då var äldre.

Men just den där gången var det några av oss andra, äldre, som kommenterade konfirmandernas mobilanvändning. En liten del av det bar tydliga spår av känslan av att inte hänga med i allt nytt. Jag märkte ett visst drag av avståndstagande från allt det nya, med drag av suck över att som ”äldre” inte kunna ta till sig och därmed inte heller vilja.

Men så var det någon vis äldre dam som sa ifrån. Nej, så bör vi inte tänka. Vi blir aldrig för gamla för att ta till oss det nya. Vi får ju inte kapitulera och tro att bara åldern ger oss rätt att vara negativa mot det nya. Och klarar vi inte det själva kan vi ju glädja oss åt att andra får se och vara med om det nya, spännande som är på gång.

När den gamle Symeon fick se barnet Jesus, så såg han inte bara ett litet barn. Han såg sitt eget liv i ljuset av allt han bett om och längtat efter. Han visste nu att den Messias och frälsare som han väntat på hade kommit. I barnet kände han igen Guds löften.

På samma sätt var det med änkan Hanna, som vistats varje dag i templet för att be. Hon tackade och prisade Gud, och gick omkring och berättade för alla som ville höra, vad det var för barn som hade kommit dit.

Nog var det så för Symeon att det var hans tro och längtan efter att få se Messias som höll honom vid liv. Nu – fanns det inget kvar att längta efter. ”nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat.” Det är inte självklart att alla skulle sett det på samma sätt. Tänk om Symeon och Hanna börjat gräma sig för att de bara fick se början, men inte skulle få vara med och se vad som skulle hända med Jesus?

Varje sak har oftast fler sidor. Idag finns vi här i kyrkan, firar gudstjänst tillsammans. Vi är alla individer och olika. Med olika bakgrund och åldrar, erfarenheter, längtan, glädje och bekymmer. Om vi ställer allt detta MOT varandra kan vi få fantastiskt mycket att bråka om! Det är ju så vi människor ändå gör alldeles för mycket av – och därför ser världen ut som den gör.

Men det ligger något stort i att få mötas så här och tillsammans vara en församling som möts inför Gud. Här delar vi och tar emot de löften som Gud har gett åt dem som tar emot honom. Här får vi genom Bibelns ord möta människor som levt före oss, där många av dem ställt hela sitt liv till förfogande för Gud. Deras berättelse blir då inte bara en läsning om något som skett någon gång, utan också en berättelse som betyder något för vårt eget liv.

Orden som profeten Mika uttryckte en gång kan mycket väl ha ingått i både Symeons och Hannas böner. För de uttrycker tro, längtan och en beslutsamhet att hålla ut, även när andra hånar mig för att jag är så dum som vågar tro på en Gud jag inte kan se och inte heller bevisa:
”Jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.”

Därför säger Symeon de ord som fått vara en del av kyrkans böneskatt alltsedan då: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk…”

Den som väntar, får se. Och de som väntar tillsammans möts på liknande sätt som då, i templet, i kyrkan för att tillsammans vara ett levande bevis på att Guds löften håller än.

Den första kristna församlingens gemenskap och liv, levdes i glädje över att Jesus var uppstånden, vissheten om att han var den som de väntat på, den Messias som alla pratade om skulle komma men så få vågade tro på. Så är det fortfarande, och vi kan låta deras exempel visa oss vägen:

”De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.”

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.