Kristi Himmelsfärds dag

Predikan på Kristi Himmelsfärds dag. Lite envist har jag hållit nästan samma predikan på denna dag både 2006, 2009 och 2012. Dock inte i år. Då är jag predikofri och njuter av lite varmare nejder.

Men kanske vill någon läsa min gamla predikan. I så fall kommer den här:

Det finns åtminstone två olika sätt att se på Kristi Himmelsfärds dag.

Vi kan utifrån berättelsen tala om hur Jesus återvänder till den himmelska tronen för att därifrån leda sina trogna genom den helige Andes verk. Tänker man så – blir det en festdag, ett tillfälle till lovsång och glädje över att vår Herre Jesus Kristus inte bara är vår förebild utan också fortfarande närvarande i våra liv – fast inte synlig för våra vanliga ögon.

Men ibland har kyrkan i stället valt att fokusera på att Jesus försvann ur lärjungarnas åsyn och i stället för att lyssna tydligt till de löften som Jesus ger om den helige Andes närvaro och kraft till sin kyrka, börjat tala om hur eländigt det är att behöva fortleva sitt liv i en lång och långsam väntan på att Jesus skall komma tillbaka. Man längtar så att säga till himmelens salar därför att det är så trist, tungt och svårt att leva som människa. Se exempelvis på psalm 159 eller 322…

Nog är det också svårt att vara människa. Men vi ska inte glömma det Jesus gjort innan sin himmelsfärd – det utgör ju huvuddelen i hela det kristna evangeliet – och inte heller glömma att söka oss närmare den heliga närvaro som han gjutit in i våra liv, i sin kyrka genom den helige Ande. Därför väljer jag hellre att tänka att den här dagen är en stor festdag, och den är som en fortsättning på påskens stora budskap. Jesus är uppstånden – och nu har han stigit upp till Fadern och vi firar hans tronbestignings fest!

I dagens första text berättades om hur profeten Elia tas upp till himlen på ett sätt som påminner om Jesu himmelsfärd. Elisha, lärjungen, står där kvar och undrar vad som nu skall hända. Han visste att Gud på ett mäktigt sätt varit med Elia. Hans tankar är fulla av funderingar och tron är svag. ”Var är Herren, Elias Gud?” Svaret ges i det som sker – Herren finns lika mycket hos Elisha som hos Elia. För Elisha blir Elias mantel en symbol för Guds närvaro och för hans eget uppdrag att följa i de spår som Elia gått.

Jag skulle vilja kalla dagens epistel för dagens huvudsakliga evangelium. Den Lukas som tidigare avslutat ett kapitel om Jesu liv genom att tala om hans uppståndelse berättar nu fortsättningen – om hur hans lärjungar ger sig ut i världen för att berätta om Jesus, föra hans verk vidare. Men först berättar Lukas om himmelsfärden – när Jesus tas upp till himlen och försvinner ur lärjungarnas åsyn.

Det påminner om berättelsen om Elias himmelsfärd och lärjungarnas reaktioner påminner om Elisha: Vad ska nu hända? Inte kan väl vi göra något? Vart tog han vägen?

Men precis som Elisha fick hjälp av Elias mantel för att inse att Gud också kunde vara med honom, så fick lärjungarna en tydlig uppmaning om att inte stirra sig blint på det faktum att de inte längre kunde se Jesus: ”Varför står ni och ser mot himlen?”

Det inte uppåt i det blå som vi skall stirra – vi kan inte sitta med armarna i kors och vänta att Jesus skall komma tillbaka. Även om kristna i alla tider har talat om den dag som Jesus skall komma tillbaka, har vårt uppdrag hela tiden varit att leva här och leva nu i det uppdrag som Jesus har gett till sin kyrka. Och kyrkan, det är just nu vi!

När Markusevangeliet berättar om Jesu himmelsfärd konstateras att Jesus blev upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. Och visst kan vi fundera över vad det betyder – det har teologerna sysslat med i snart två tusen år och ännu vet de inte med säkerhet vad det betyder mer än att det tydligt markerar vem Jesus egentligen är. Och det är det viktigaste. Men vad gör lärjungarna enligt evangeliet? Jo: ”Men de gick ut och predikade överallt, och Herren bistod dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.”

De stod inte kvar på berget och väntade på Jesus. De hade ett uppdrag att utföra – att berätta, att föra ut hela berättelsen om denne underbare och fantastiske Jesus.

Denna berättelse berättar hans lärjungar än idag. Det är hela kristenhetens huvuduppgift – att berätta i ord och i handling om den Gud som lämnade sin högt upphöjda och bekvämliga tron i himmelen för att som människa dela våra livsvillkor, från födelsen till döden – men genom uppståndelsen förvandla inte bara sin egen död utan hela mänsklighetens dödlighet till en möjlighet till evigt liv.

Det är inte lätt att vara Kyrka idag. Men för kyrkan kan inget vara mer förödande än att falla i den fällan att tycka att det inte är så illa att människor i alla fall frågar efter kyrkans närvaro och tjänster på olika sätt. Vi får inte glömma att Jesus sa till sina lärjungar att de med den helige Andes kraft skulle få kraft att vittna om honom ända till jordens yttersta gräns.

Denna yttersta gräns är säkert mer än bara en bild av att kyrkans uppgift är att finnas över hela jordklotet – den yttersta gränsen kan också vara ett sätt att säga att det handlar om uthållighet att stå fast vid tron så länge det finns något liv alls på den här planeten.

Och liv finns det minsann gott om – men det finns också o-liv, mänsklig misär, krig, elände av alla möjliga och omöjliga slag samt människors likgiltighet inför det heliga. Likgiltigheten bidrar till en utarmning av människors möjlighet till en gemenskap utöver olika former av gränser som vi gärna bygger mellan varandra. Den bygger murar och bryter ner förtroenden och bryter också ner människors tro på att det skulle kunna finnas någon mening i deras liv.

Här finns det en uppgift för dem som säger sig vilja bära den kristna berättelsen vidare. Vi kan inte vara likgiltiga inför den tro och det andliga liv som vi vet har burit människor i tron på Jesus under två tusen år. Jesus verkade inte bara i ord utan också i gärning. Och det är genom det liv vi lever som vi för hans liv och verk vidare. Kraft till tjänst har han redan lovat oss kraftlösa.

Lärjungen Johannes sa: Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. 1 Joh. 3:18

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.