Krånglar vi till allting?

Ibland känns det som vi människor är världsbäst på att krångla till allting. Särskilt märker jag det i den nuvarande tidsandan. Framför allt verkar det ha drabbat allt som hör till det allmänna: Skolan, Vården, Kyrkan, statliga verk etc.

Exempel? I skolan behöver ”Kalle” stödundervisning för att lära sig läsa bättre. I stället för att ge honom det gör man först en utredning av ”Kalles” behov och kallar diverse experter. När sen utredningen är gjord blir resultatet att ”Kalle” inte ska ha någon stödundervisning för det finns inte pengar till det. Tacka för det! De har ju gått till att utreda behoven, de som fanns rakt framför näsan på dem. (Och om någon säger att det inte går till på det här sättet så är det ändå så att det är bra  nära alltför ofta).

I äldrevården som är kommunernas ansvar blir det mer och mer vanligt med privata bolag som ”utförare.” Det betyder att kommunens politiker säger att man ska göra en upphandling. Den som begär minst pengar får ta hand om verksamheten. Vad det blir för bra verksamhet när kostnaderna dras ner till minimum = färre personal, det har vi fått alltför många bevis på den senaste tiden. Men jag undrar hur politikerna räknar? Vad kostar det att hålla sig med alla regelverk och pappersjobb kring alla upphandlingar? Och när man byter utförare och rensar ut alla inventarier vartannat år eller så för att inventarierna minsann inte ingår i överenskommelsen… Det hela är krångligt, byråkratiskt och kostsamt. Men visst ger det jobb – åt kontorister och mellanchefer här och där i den kommunala byråkratin. Men inte där det behövs, i själva vården.

I Kyrkan är det inte mycket bättre. Rikskyrkan har svällt de senaste tio åren. Men vad är ”Rikskyrkan” för något? Jag trodde att allt hade sin grund i församlingarna, i den verkliga ”verksamheten”, bland människor. Men för att vi som gör arbetet ska kunna veta vad vi måste göra förutom det vi redan visste så finns det mängder med byråkrater i Uppsala vars huvudsakliga arbete tycks vara att ge oss onödigt pappersjobb. Men i grunden behövs det ingen ”Rikskyrka” – för den finns ju inte!

Sen kommer jag till verksamheter som ger mig ilskna skakningar – Migrationsverket och liknande myndigheter. Som drivs av färdigskrivna manus, regelverk som inte får överskridas, tolkningar som ingen annan än de kan göra. Visst är politikerkåren i Riksdagen en del av problemet, för det är de som sätter regelverket. Men måste medmänsklighet vara en bristvara bara för att det finns regelverk?

Jo, vi tycks krångla till det mesta. När allt egentligen handlar om att leva och leva väl, med varandra och med alla andra och med Gud. Men nu slutar jag, annars kommer jag in på hur vi som Kyrka också krånglar till det mesta vad gäller Gud och tro. För det gör vi också. Det får bli en annan dag.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.