Kort predikan på 2 söndag i Fastan

I varje fall tycker jag den är kort. Hölls i går (12 mars 2017) i Lenhovda kyrka och i Kyrkans hus i Norrhult.

Kyrkans historia är full av vittnesbörd om människor som levt sina liv nära Gud och som också utmärkt sig på något sätt genom sitt liv och sin tro. Somliga av dem har fått sina namn nerskrivna och omtalade så ofta att många känner till deras namn. Andra har inte ens fått sina namn nämnda. Men de finns ändå där, lika viktiga med sitt vittnesbörd om den tro som aldrig ger upp.

Som kvinnan med den dyrbara nardusbalsamen. Här berättas inte något mer om henne. Hon nämns inte vid namn. Men hennes berättelse är ett vittnesbörd om tro som trotsar det som anses vara passande. Hon gör som hon längtar efter att göra – slösar sin balsam över Jesu huvud. Och det får konsekvenser.

Som så ofta när någon gör ett oväntat drag. Gnället startar genast. Det passar sig inte! Vilket slöseri! Vem tror hon att hon är?

Visst är livet vi lever en kamp! Och ibland kämpar vi i motvind. Det kan vara precis som för kvinnan i berättelsen – vi längtar efter att göra det goda som finns i oss, men blir ständigt hindrade av både det som finns inom oss själva och av andras åsiktsmurar. ”Tro inte att du är nåt!” Jante är en perfekt glädjedödare, och ibland gör vi oss själva till sådana, när vi alltför lättvindigt och snabbt reagerar negativt på det vi inte är vana vid att se.

Jesus säger: ”Varför gör ni henne ledsen!” Varför ha så bråttom att döma?

Jesus visar att den tro vi har måste chansen att få ett utrymme att andas, hur liten vår tro än är. Och tro är inte det samma som färdiga formler eller åsikter. Tro handlar inte om att hitta gränser utan om att öppna stängda dörrar och fönster, tro handlar om befrielse och förlåtelse och hopp om liv, ja det eviga livet. Men den levs inte utan kamp.

Genom sin tro såg kvinnan vad hon ville göra. En kärlekshandling, ett bevis på tillgivenhet. Hon hade inga ord, inga särskilda utläggningar att ge till Jesus, eller någon annan. Men hon finns ändå där i raden av dem som kallas trons vittnen.

Alla sådana trons vittnen kan berätta om vilka svårigheter som de fått gå igenom för att behålla sin tro och sin frimodighet. Vi minns denna kvinna och hennes kärlekshandling mot Jesus därför att det hon gjorde inte var en passande handling och därför att andra i hennes närhet reagerade negativt. De försökte också föra över sin reaktion till Jesus. Men utmanar oss alla att inte vara så snabba att förfasa oss över sådant som vi inte begriper. Han ser rakt igenom både de fina fasaderna och de bräckliga.

Därför minns vi kvinnan med den dyrbara nardusbalsamen: (Jesus säger:)

”I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen, där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”

Och det har vi gjort också idag.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.