Korset

Idag fick jag vara med om en stillsam långfredagsgudstjänst i Lenhovda. Vi var inte många. Men jag fick en god predikan och kände att det var på riktigt. Här kommer dock en gammal predikan. Jag står fortfarande för den.

Långfredagspredikan från 2011 – Johannesseriens texter

En hel värld lider och våndas. Ska det någonsin bli fred på jorden? Kan kärleken få sin segerdag en gång då hat och krig, sorger och bedrövelser som människor får utstå helt enkelt tagit slut?

I långfredagens budskap finns ett svar på dessa frågor. Det är ett svar som mejslats fram genom tidens brottning med frågorna om lidande och död och mörkrets kamp mot ljuset.

Svaret finns från den första psalmens ord till den sista strofen. Det finns i berättelsen om honom som kallas Guds rena lamm som tagit på sig vår synd och genom sin död tagit första steget för att besegra vår död och all död som någonsin tagit steget in i världen.

Det är en berättelse om människors liv och Guds kärlek – den kärlek som förde Kristus till korsets död. Någon måste ta det första steget. Vi är för svaga, för rädda, för splittrade. Men han som bär sitt kors för att bli avrättad är inte svag trots att han ser svagare ut än någon annan. Han är inte rädd utan bär allt det som vi inte orkat bära med sig på sin väg – och upp på korset.

När han dör på korset fullföljs de löften som uttalats genom århundradens längtan efter att Gud skall befria sitt folk från det förtryck som finns genom alla de mörka krafter som tagit plats i vår värld. Korset är i sin nakna hemskhet en berättelse om att den lidande kärlekens makt övervinner allt.

Men vi ser fortfarande hur världen lider och våndas i ångest över alla de fasor som sköljer över världens och människors liv. Vad är det då som skiljer tiden före och efter korset?

Ett ord säger det mesta: Hoppet lever! Korsets andra sida är uppståndelsen. Där emellan lever vi.

Eller som det står i en av psalmbokens psalmer:

När jag lever har jag dig, Dör jag är du kvar hos mig.
Om jag lever eller dör, Dig, o Herre, jag tillhör.

Gud, för dig finns ingen död, Ej för den som dig tillhör.
Gränslös kärlek, salighet, Är det liv som du oss ger. (Sv.Ps 308: v 1 + 3)

 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.