Konsten att hålla sams

Skulle vilja skriva en otroligt välskriven och bra artikel om konsten att hålla sams i kyrkan. (Men det kommer jag nog inte att kunna göra). Men skriva om det i alla fall. Framför allt därför att det märks så tydligt att det är likadant där som över allt annars. Diverse olika intressegrupper eller enskilda kör hårt med just sina käpphästar. Och de andra har ju inte samma idé så de har ju fel. Och eftersom båda sidor tycker lika i frågan om varandra blir det svårt att hålla sams.

Men hålla sams är inte nödvändigtvis lika med att tycka likadant. Hålla sams för mig är att samsas om det utrymme som finns. Att låta andra få plats i TV-soffan  i stället för att lägga sig raklång där och ta upp all plats. Att se på TV eller film och ha olika åsikter om huruvida det är något bra man ser på eller inte. Eller när vi talar om musiksmak och bara konstaterar att somliga har en helt annorlunda smak än jag. Det är ok.

Men varför är det så förtvivlat icke-ok att ha olika synsätt i Svenska Kyrkan? Det är förstås inte ok för en präst att säga att Jesus aldrig har existerat. Det finns ju vissa saker som kan anses vara självklarheter. Men alla de andra? De som vi mer eller mindre bråkar om?

Det är inte lätt. Det handlar om människor med idéer och åsikter, och tro och integritet, känslor, samvete, förnuft. Och allt detta har vi fått möjlighet till därför att vi är människor. Alltså har vår Herre del i att vi är som vi är, inte minst det härliga faktum att vi alla är olika skall vi vara glada över. Men varför kan vi inte sluta förlöjliga dem som inte tycker som vi? Varför är vi så småsinta, så inskränkta när vi möter dem som har helt olika synsätt och sätt att vara?

Det knasiga svaret är faktiskt enkelt: Vi är människor. Det är vårt fel att vi är människor. Å andra sidan kan vi bara vara människor. Så då är det inte vårt fel i alla fall! Alltså är det inget fel att vi är olika, tycker olika, handlar olika. Fel blir det när vi trampar på andra människor. Oavsett varför.

Läste idag en ilsken artikel/ledare i Svenska Kyrkans Tidning. Ilskan var vänd mot sådana som genom sin idé eller sätt att vara gjorde så att andra blev kränkta. Tyvärr har ordet ”kränkt” blivit ett modeord som genom både lagstiftning och användning fått en hel del oönskade effekter.Men jag tyckte nog att skribenten själv trampade i klaveret just genom att gå så hårt ut mot andra. Kanske är det kutym, när vi är arga skjuter vi skarpt. Det gör jag också. Men ofta blir det bara fel.

En gång i min ungdom hamnade jag i en ilsken skriftväxling i något (tämligen litet) sammanhang där andra också kunde läsa vad jag skrivit. Ilskan vändes mot mig. Jag skrev ilsket tillbaka. Men innan jag lämnade det vidare bad jag en mer erfaren skrivare att läsa och kommentera. Jag fick då rådet att stryka alla ord och meningar som kunde tolkas som direkta påhopp. Den saken fick någon annan göra. Och så blev det. Och jag kände mig nöjd med att inte ha gått i fällan. Sen har jag förstås gjort det ändå rätt ofta förmodligen…

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.