Kärleken fördriver rädslan

Har du varit rädd någon gång?

Det har alla varit. Och alla vet hur det kan kännas. Ibland är det bara lite grann som en oro som vi inte vet vad vi ska göra med. Men det kan också vara så skrämmande att hela kroppen reagerar, och håret känns som det står rakt upp och det enda man vill är att springa iväg.

Fastlagssöndagen berättar också om rädsla. Men framför allt berättar den om det enda som på riktigt kan ta bort alla våra rädslor.

Jag vill läsa några rader ur en bibeltext:

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.” (1 Joh. 4:18)

Så skriver aposteln Johannes i sitt första brev. Han mindes nog hur rädd han hade varit där på vägen till Jerusalem när Jesus började tala om rättegång, misshandel och avrättning. Johannes blev så rädd att han inte kunde ta emot allt det som Jesus sa. I stället började han och hans bror Jakob försvara sig mot sin rädsla genom att komma på något fromt att säga till Jesus. Så ber de Jesus om att få hedersplatserna, på var sin sida av honom.

De kunde ju inte veta att de platserna redan var upptagna för de två rövarna. Nej, de visste inte vad de bad om.

Ibland är det så att vi inte vet vad vi ber om. När vi är otrygga handlar vi utifrån det, när vi är fyllda av rädsla är det rädslan som styr, även om vi tror att det är något annat.

Denna vecka börjar fastetiden. Det är en tid i kyrkans år som är tänkt att ägnas åt bland annat eftertanke. Fastlagssöndagen vill lära oss ”kärlekens väg”. Kärlekens väg är den väg som Gud själv visar oss genom allt det som Jesus säger och gör.

Jesus säger till sina lärjungar att inte göra som makthavarna gör. Ordet ”makt” ska bort och i stället kommer ordet ”tjäna”. För att förstå det måste vi se att detta är vad Jesus gör. Han avstår från all den makt han faktiskt har – och skulle kunna använda. Han avstår för att vi ska kunna se vägen. Och han säger: ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

Detta är berättelsen om Guds väg till människans frälsning genom Jesu död och uppståndelse. Det är en berättelse om kärleken som övervinner rädslan och till sist vinner den också över det som vi mer eller mindre har noja över – döden. Detta är trons insikt. Gud vill min frälsning. Han ger mig en räddare. Det är bra för mig, för själv klarar jag inte av det.

”Den fullkomliga kärleken fördriver rädslan”, skrev Johannes. Han fick lära sig att tänka på det sätt Jesus tänkte genom att träna sig i tjänandets konst. För det är en konst att kunna tjäna. Den svåra konsten handlar nämligen om att släppa taget om sina rädslor, de som hela tiden tvingar oss att vara på vår vakt mot andra människor. Det är rädslorna som gör att människor blir våldsamma.  Det är rädslorna och sökandet efter makt som startar de flesta krig.

Jesus säger att vi måste tänka på ett annat sätt. Mot rädslorna ställer han kärleken. Mot makten ställer han tjänandet. Jesus ger oss inga andra alternativ än kärleken och tjänandets väg. Det är en väg som till det yttre är den svåraste av alla vägar därför att den kräver att vi vågar lämna över vår styrka åt Gud, våra funderingar, våra önskemål – ja, hela vårt liv. Det är inte så lätt. Vi har en lång väg att gå för att nå fram till den fullkomliga kärleken i våra liv.

Ordet kärlek betyder åtminstone en viktig sak: Det är kärleken som driver bort våra rädslor och som gör oss till fria människor. Det är kärleken som kan stå emot makttänkandet och göra oss fria att tjäna varandra. Och världen behöver mer kärlek och fler människor som vågar leva som Jesus lärt oss.

Jag säger inte att det är en enkel väg. Men som alltid kan vi be om hjälp, och vi kan göra det till exempel med ord som fanns i dagens första text: ”Herre, du är god, du förlåter, rik på kärlek till alla som åkallar dig… Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning.”

Det här är en predikan från 2008. Ordbehandlaren tycker inte om ordet tjänande och tjäna. Den är nog för ”mammoniserad” och tänker på pengar. Men bara för att detta gamla ord fått för ensidig betydelse betyder inte att jag lämnar det åt sitt öde. 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.