Kampen mot ondskan

Intro: Kampen mot ondskan känns som ett oerhört aktuellt ämne. Nu blir det ett ämne för nästa söndag, Tredje söndagen i Fastan. Men då ska jag vara predikoledig efter fem söndagar på raken. (Det är härligt, men det behövs ju pauser också eftersom vilan också är viktig.)

En predikan från Landeryds kyrka 2008 kommer här. Jag har inte redigerat den utan den får tala för sig själv, för den tiden och tillfället. Kanske är ändå några av tankarna sådana att de håller också idag.


Genom evangeliernas berättelser om hur Jesus tar hand om sjuka människor och botar deras olika sjukdomar finns en viktig markering: Jesus bekämpar det som är ont. Att vi inte får leva våra liv utan sjukdomar som vållar lidande och även död är alltså något ont, onaturligt. Gud vill inte det onda. Men det finns där och det drabbar alla.

Vad gör vi åt all ondska som vi möter och som vi vet finns i vår närhet beredd att slå till när som helst?

I evangeliet möter vi en förtvivlad faders hopplösa kamp för sin sjuke son. Han hade prövat allt, också bett Jesu lärjungar att driva bort det onda från hans son – men de kunde inte hjälpa honom.

Till saken hör att Jesus hade sänt ut dem att göra samma som han – hjälpa sjuka och bota dem i hans namn. När det inte gick blev lärjungarna förstås vilsna och osäkra. Var deras tro för svag? Vad gjorde de för fel? Eller: finns det gränser för vad vi kan göra mot ondskan?

Så de frågar honom efteråt: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” [29] Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”

Varför kunde inte vi? Jag tror att vi oftast upplever att vi inte räcker till i vår kamp mot ondskan. Det behöver inte handla om att få stopp på världens alla krig, det kan handla om så enkla saker som att i våra vanliga vardagliga situationer välja bort det som är eller blir fel – för andra eller oss själva.

För varje misslyckande finns det också risken att självförtroendet sviktar – och både tron på oss själva och på Guds möjligheter att genom oss bekämpa det onda får sig en knäck. Vi kan ju tro – men också tvivla både på vår egen förmåga och på Gud.

Vad gör då Gud mot det onda?

Genom berättelsen om allt det Jesus ser vi att det viktigaste ”vapnet” mot ondskan är kärlek uttryckt i handling – Jesus ser människan som hon är, möter varje enskild och ser kampen som var och en kämpar, ser lidandet men också den egna viljan att gå vidare.

Den förtvivlade faderns bön för sin son blev också hörd. Jesus säger till honom: ”Allt är möjligt för den som tror.” [24] Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!”

Så kan vi också behöva be när vi blir osäkra på vår tro – hjälp min otro! Vår egen vilja att inte ge upp kampen mot det onda är också viktig för att Gud ska kunna hjälpa oss att övervinna det onda.

Vi behöver också se att Jesus i sig själv är Guds starkaste vapen mot det onda. Jesus säger det till sina lärjungar, men det var för dem svårt att begripa vad han menade:

”Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.” [32] Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.

Vi förstår att han talar om korset och uppståndelsen. Korset är hans död, och uppståndelsen är vårt liv! Det är och har varit den kristna kyrkans viktiga budskap och bidrag till kampen mot all ondska. Men alla förstår inte vad det innebär, inte heller begriper kyrkan alltid hur stort det är.

Det kan vi se i episteln. Där talar Jesus genom aposteln Johannes uppenbarelse till församlingen i Laodikeia. Han talar om ljumheten som dödar allt andligt liv:

”Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! [16] Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun. [17] Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.”

Denna text kan gärna användas som en granskningsspegel för oss själva och för kyrkan. Den talar om riskerna för att vi i vår tro ”tappar fart”, att vi blir bekväma med att problemen vi möter inte verkar större än att vi kan hantera dem. Och så blir vi – som episteln uttrycker det – ljumma, dvs varken hängivna eller avfallna. Svenskans favorituttryck ”lagom är bäst” faller här lätt i ljumhetsfällan. Att allt skulle kunna bli bättre om det finns gott om pengar är också en villfarelse som leder bort från Gud.

Vad kan vi då göra i kampen mot det onda?

Vi ska göra allt det vi av all vår kraft kan!

Och vi ska inte ge upp tron att Gud hjälper oss med allt det som vi har svårast med. Vi är ju inte ensamma i kampen! Men varje medarbetare i Guds rike är viktig för att ondskans krafter inte ska få övertaget.

Dagens texter lär oss att hängivenheten och tilliten till Gud är viktiga – att vi inte ska ge upp hur svårt det än verkar vara, och att vi ska våga tro Gud om att reda ut resten.


De psalmer vi använde 2008 var följande: 137:1-4, 270, 565, 578

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.