Jul

Jul. Det är dags för jul igen. Det där lilla ordet med den stora betydelsen. För många betyder det traditioner, familjegemenskap, julgran och julklappar. För några blir det ingen gemenskap eller inga julklappar och knappt ens en bit mat. Världen är och förblir på det viset orättvis.

När vi ska fira jul i kyrkan är det Jesus som är i fokus. Hans födelse och Guds sätt att nå fram till oss människor genom att bli en av oss. Otänkbart för många att tänka. Men inte för Gud själv.

Jul är därför till för gemenskap. Mellan oss människor så mycket vi bara orkar och kan. Och vi får vara med i den gemenskap som Gud själv har gett oss genom Jesus. Där får alla plats.

Att alla får plats är något som jag vill poängtera extra, inte bara för att det strax är jul. Vi ser i vårt land och i hela Europa fler och fler tendenser till att människor vill tydliggöra vilka som får finnas med i gemenskapen och vilka som inte ska få plats. Tonläget är hårt, och det som sker är också hårt. Vi har vant oss vid en levnadsstandard som egentligen inte är möjlig för mer än bara få. Men alla vill vara med och dela på kakan – och alla ska få vara med. Så det kanske är dags också att inse att kakan inte är så obegränsat växande. Det rådande ekonomiska tänkesättet att räkna allt i omsättning och hur mycket mer pengar som är i rörelse kanske inte är någon god väg in i framtiden. I varje fall inte för mer än bara några få. Och det skrämmer. Och borde göra.

Jag har ibland önskan att skriva mer om sånt här. Men inför julen har jag också fullt upp att förbereda annat, alla gudstjänster som ska göras, predikningar som ska skrivas. Det är också härligt. Men därför skriver jag inte mer här annat än att önska alla som kommit så här långt i läsningen – en god och välsignad jul! Och en tro på framtiden med plats för alla.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.