Intryck och historiens vingslag

Jag befinner mig i Israel, det heliga landet. Det kallas ju så och det ligger mycket i det. Här har tre religioner en grund som för var och en är grundläggande och viktig. Men den är också särskiljande. Men om det tänker jag inte skriva. Det kan jag för lite om.

Men det blir många intryck. Och jag vill här nämna två som berört mig mer än andra. Det ena var besöket i Förintelsemuseet, Yad Vashem. Här kan man följa hela processen, med Hitlers politiska mål, valseger, snabb förändring av lagar, våld, anklagelser mot judarna, hatet, den systematiska förföljelsen år för år, berättelser från olika länder, kriget, arbetsläger, ghetton, tåg, avrättningar, gaskammare – allt fanns där! Och dokumenterat i foton, berättelser från överlevande, filmer, konst, propagandamaterial, och människors tillhörigheter.

Ju längre tiden gick desto svårare blev det att stå ut. För mig att vara där i denna otäcka del av vår historia. För man slängs rakt in i människors liv och död. Och inser att vi har lärt oss så lite. Att sådana berättelser hittas i fler tider än dem som varit, ja även i vår tid finns det fragment av denna hemskhet. Som om den inte kan tvättas bort, för den återuppstår bara i ett nytt hörn, med gamla argument och i dåliga förklädnader.

Det som gjordes under WW2 var grymt och fruktansvärt mot ett judarna som folk. Det är bra och nödvändigt att minnas och bevara känslan av att vilja göra allt för att det aldrig ska ske igen. Inte mot några som helst. Men jag vet att det redan görs. Maktens käftar biter sig fast i människor och börjar urholka deras sinnen. Så letar man efter grupper av andra att skylla på, vara rädd för, tala illa om. Så folket, pöbeln, flyttar fokus från maktelitens övergrepp till att leta efter offer som bara måste ”skylla sig själva.”

Det andra intrycket kommer från Västra muren, dvs ”Klagomuren”. Det är en speciell plats. Det syns på dem som kommer dit att det är viktigt. Och i en mycket lång tid har judarna varit utan sitt tempel och fått nöja sig med denna vägg. Men denna vägg berörde mig helt oväntat!

Jag bestämde mig för att gå in på området den här gången. På med ”kippan”, in bland de bedjande eller reciterande männen, in i synagogan för att se ännu fler, inte minst de allra äldsta sitta och läsa eller be.

Till sist gick jag tvekande fram till muren. Alldeles stilla stod jag där och tänkte att jag inte vet hur eller vad jag gör. Men det kom av sig självt. Jag märkte att det påverkade mig, närvaron av alla böner som betts där i långt över tusen år. Det var som all historia, alla berättelserna från människors liv här vid denna plats kom mig till mötes och i allt det fanns Guds närvaro tydligt.

Vad kunde jag be då? Kyrie eleison, var det enda jag kunde säga. Men inte som ett förtvivlat rop på hjälp utan som en bön om Guds beskydd och närvaro – för mig, platsen, landet, människorna, ja hela världen. För Jesus var ju också där. Nu som då!

Till slut går intrycken från de två platserna ihop och blir en manifestation för Gud, för människors liv och väl, där ingen kan hållas utanför, ingen bli syndabock, men alla hållas ansvariga för att i sina liv ta vara på den kallelse som Gud gett till världen, för fred, kärlek, omsorg, öppenhet……

Med detta blir jag aldrig färdig. Så jag stannar här just nu.

 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.