Inget mörker finns i Gud

Inget mörker finns i Gud

Predikan för Kyndelsmässodagen

Texter 1 årgången: 1 Sam 1:21-28, 1 Joh 1:5-7, Lukas 2:22-40

Inledning

”Varför blev det först natt och sedan morgon, den första dagen?” som det står i skapelseberättelsen? Fjärdeklassarna Jag mötte en gång, förundrades över att Bibelns dygn verkade börja på natten och avslutas på dagen. Men jag slogs av det självklara sammanhanget. I skapelsens början fanns ingenting mer än mörker. Utom hos Gud! Och Johannes säger idag: ”Detta är det budskap som vi har hört av Jesus Kristus och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.” (1 Joh 1:5)

Denna söndag handlar om det ljus som är utan mörker – och hur det hör ihop med Jesus. För att förstå lite mer måste vi följa med några människor in i deras liv, deras tro, hopp och även mörker. Allt detta finner vi i dagens texter.

Predikan
Det finns inget mörker i Gud! Bara ljus! Men idag har vi inte bara fått höra Johannes utläggning om att vandra i ljuset, vi har också fått möta människor som i sina liv vågat allt för sitt hopp.

Det berättades inte i den första texten om hur pojken (Samuel) kommit till. I stället berättas det om modern Hanna och hennes samtal med pojkens far. Avsikten med samtalet är att klargöra hur det kommer att bli med Samuels uppväxt. Han ska få växa upp i templet, lämnas av sina föräldrar som mycket liten för att leva hela sitt liv där.

Enkelt uttryckt: Hanna ger Samuel åt Gud! Hon offrar möjligheten att få se sin son varje dag, uppfostra honom, undervisa honom och låta honom få växa upp som en vanlig pojke. I stället fick han växa upp i templet och bli en stor och viktig Gudsman, en profet. Men det är en annan historia.

Fast backar vi ett par år i Hannas liv är det fullt av mörker och förtvivlan. Hon längtade efter barn men fick inget. I sin förtvivlan lämnade hon ut allt sitt hopp till Gud. Om jag nu får en son ska jag ge honom tillbaka till dig!

Hannas mörker skingrades genom Samuels födelse. Och hon höll sitt löfte – hur vansinnigt vi än kan känna att det låter.

Fast Hanna fick sen leva och få många år och många andra barn. De två åldringar som Jesus, Maria och Josef mötte i templet var det helt annorlunda med. Om Symeons liv och familj vet vi inget. Men vi vet att han levde i tron att han inte skulle dö förrän han sett ”Herrens Messias.” Så gick hans gamla dagar en efter en och han blev stappligare och tröttare för varje dag. Och grannarna viskade säkert om att hans tro när som helst skulle få sig en knäck när han helt enkelt skulle dö som alla de andra gamla gubbarna i byn gjort.

Hur såg Symeon på sina dagar utan att ha fått se det ”ljus” han väntat på? Hur ofta kände han av mörker, hopplöshet och förtvivlan? Vad gör jag egentligen? Hur länge ska det pågå?

Det är inte lätt att stå ut i en tro som ser ut att ramla omkull vilken dag som helst. Hoppet som verkar vansinnigt retar den del av oss som helst vill vara lika likgiltig som alla andra verkar vara.

Men är det så självklart att våra obesvarade frågor är mörker? Vad vet vi om Symeons stilla förväntan och övertygelse? Står det inte att den helige Ande uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Messias?

Och hur var det med den gamla Hanna som levt sitt liv i templet sen hon blev änka? Det var väl bara 60 år eller så som hon gått där i sin bön både dag och natt. Hon kan väl knappast ha ingått i de finare sällskapen som kom dit lite då och då. Men det är om henne evangeliet berättar. För hon såg detsamma som Symeon fick se: Här kommer Maria och Josef med barnet – den förstfödde som ska helgas åt Herren. Men han är inte vilket barn som helst. Det är bara de som kan se vem han är. Gud låter dessa två gamla, fromma människor bli en del av evangeliet, ett vittnesbörd om uthållighet och tron som inte ger upp.

När Samuel bars fram till templet möttes han av Eli. Det var han som skulle ta ansvaret för honom. Eli visste inget om detta barn. Men han förstod vad Hanna gjorde – och tog emot Samuel, inte bara symboliskt utan på riktigt.

När Maria och Josef bar fram Jesus var det en del av de riter som hörde till deras tro. Men det Symeon och Hanna ser är mer än riter: De ser hur frälsaren kommer till sitt folk för att bli en av dem, för att kunna uppfylla de löften som Gud gett. Men de gör inte teori av det – utan låter det uppfylla sina liv av glädje och ljus.

Symeons lovsång är en av de mest använda böner ur bibeln som finns. Det beror mest på den klassiska kvällsbönen, completoriet som beds i kloster över hela världen inför varje natt. Som Symeon levt i bön vill också Kyrkan använda hans ord som ett hoppets tecken i en värld full av mörker.

”Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Johannes ord i episteln är fortfarande en utmaning: Det finns inget mörker i Gud! Bara ljus!
Fast vi ser en massa mörker i världen kan vi inte säga att mörkret kommer från Gud. Skyll inte krig, förföljelser och terrorism på Gud! Vad jag kan se är det människoverk, även om de ofta försöker påstå att de gör vad Gud vill. Avslöjade blir de direkt när vi läser Johannes ord. Det hjälper inte att påstå att vi går ljusets ärenden om vi inte gör det i verkligheten.

Precis där sätter Johannes fingret på en öm punkt: vår förmåga att göra det goda – att vara på ljusets sida. Den är skral. Det går upp och ner. Vi är ju bara människor.

Men också det vet Johannes. Därför uppmanar han oss att ”vandra i ljuset” – att i det vi kan genom våra liv söka oss till det som Jesus har lärt oss. Inget mörker finns i Gud. Så sök dig till det som skingrar mörkret. Och när det inte fungerar säger Johannes: ”och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.”

Han säger inte: när det går åt skogen finns förlåtelsen alltid till hands om ni ångrar er tillräckligt. Han använder ordet ”och” – vilket jag tolkar så här: När vi söker efter att leva så som Jesus gjort och i det som sker med oss frågar oss vad i våra liv är att ”vandra i ljuset” så ingår medvetenheten och erfarenheten av att mörkret med jämna mellanrum tränger sig på. Vi är inte och blir aldrig perfekta. Det lilla ordet ”och” påpekar för oss att allt det Jesus gjort är en del av frälsningen, ljuset som uppenbarats också för oss. Hade vi kunnat bli mörkerfria på egen hand hade Jesus inte behövt dö. (Se Gal 2:19b-21)

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.