Högmod går före fall

Delar av predikan i S:t Hans kyrka, Linköping den 19 augusti 2012:
Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade Jesus sin liknelse denna söndag.

Männen som kom till templet för att be tillhörde två helt olika samhällsklasser och kategorier. Den ene tillhörde den religiösa eliten som visste hur man skulle uppföra sig, be sina böner och göra sina goda gärningar. Den andre var en del av patrasket som livnärde sig på att öppet arbeta för ockupationsmakten.  Båda kände väl sina roller och sin plats. Vem som ansågs rättfärdig var givet på förhand.

Men det var inte så när Jesus hade berättat färdigt!

När regeringen Reinfeldt tog sina första staplande steg visade det sig tämligen snart att några av de nya ministrarna inte var så rättfärdiga som man förväntat sig. Ingen får väl vägra betala TV-licensen? I alla fall inte en minister. Och det räckte inte att ministrarna trodde på Reinfeldt. Folkets och mediernas snabba dom gjorde att ”syndarna” snabbt var utbytta mot nya.

Den här lilla berättelsen ur människolivet är inte unik. Det finns alltid vissa saker man inte får göra. Men i verkligheten handlar det inte om vad vi gör för fel utan om felen upptäcks i en situation där de inte får synas. Människornas dom är hård!

I liknelsens början är det tullindrivaren som är dömd på förhand – och han vet om det själv. Hans sätt att leva är inte på något sätt ett föredöme och hans syn på sig själv speglar den syn som också farisén har på honom.

Människornas dom är hård. Men är inte Guds dom det också?

Jesus säger: Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Jesaja säger i dagens GT att det kommer ”en dag med dom över allt som är övermodigt och stolt, över allt som skjuter i höjden och yvs… då skall människans stolthet kuvas, hennes högmod kväsas”.

Genom hela Bibeln finns Guds dom över allt högmod, alla människans storhetsdrömmar och människornas förakt för det svaga. Jesus och Jesaja förtydligar det bara. Men varför verkar det som om vi aldrig lär oss detta?

I varje tid i historien finner vi mängder av exempel på människor som ser sig själva som stora, mäktiga, viktigare än andra. Men det duger inte att någon av oss försöker vara domare gentemot dem. För i varje människa finns det ett drag av högmod och stolthet, frön till självgodhet och förakt för andra människor. Hos somliga blir det tydligt, i andra finns det där under ytan, men likväl förpestar det människans liv.

I liknelsen rabblar farisén upp en mängd ord i sin bön – och han är glad över sin förträfflighet. Men det känns rätt ihåligt.

För honom verkar tro och fromhet vare en yttre ordning, en sak man kan träna sig till att göra efter ett välplanerat schema. Och bilden av Gud blir den rättrådige tyrannens bild – han som skoningslöst straffar dem som misslyckas, men ger de lydiga god belöning. En god Gud – men bara för dem som han utvalt till att vara lyckade. I de högmodigas värld finns det ingen plats för misslyckanden, ingen nåd, ingen förlåtelse.

Tullindrivaren vet att han inte har något att komma med inför Gud. Högmodets stolthet finns inte hos honom. Men han vill inte vara borta från Gud och nalkas därför Guds helighet utifrån sin otillräcklighet. Ödmjukheten, att veta sin litenhet inför Guds storhet – är något som Jesus vill visa oss som en väg som leder till Gud. Ödmjukheten letar sig till Guds nåd.

När Paulus i episteln funderar över detta slår han fast några grundläggande ”punkter”:

  • ALLA har syndat – ingen finns som kan ställa sig inför Gud och säga ”här är jag, se så lyckad jag är!” Det skulle vara samma högmod som farisén drabbats av.
  • Men ALLA kan trots det komma inför Gud utan rädsla för att Gud inte skulle ta emot – och det beror på Guds nåd. ”Gud, var nådig mot mig syndare” som tullindrivaren bad.
  • Guds nåd hänger ihop med allt det som Jesus gjort. Paulus kallar det rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus

Vem kan egentligen begripa Guds nåd? Det går inte att fullt förstå, kanske mest därför att vi människor har så svårt att förlåta och lätt att fälla våra domar över andra. Men det är viktigt att vi försöker lära oss att leva i det som Guds nåd ger oss. Annars blir vår tro mest bara ett tidsfördriv, något som vi ägnar oss åt möjligtvis någon timme varje söndag. Att leva av Guds nåd innebär nämligen att i allt söka efter att leva så som Jesus har lärt oss genom sitt eget exempel.

Paulus skrev: ”Vad blir då kvar av vår stolthet? Ingenting.”

Gud har låtit Kristi blod bli ett försoningsoffer för dem som tror – och den som tagit emot försoningen har att leva den vidare till världen varje dag. Annars blir vår tro tom, fromheten påklistrad och världen runtomkring kommer aldrig att förstå varför Jesus är så viktig om hans lärjungar inte har något att ge världen.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.