Hjärtats skatt och kärlekens realiteter

Skulle vilja dela några tankar som jag håller på och skriver och där den första delen får rubriken ”Hjärtats skatt och kärlekens realiteter.” Och det kommer fler delar.

Hjärtats skatt

Där ditt hjärta är, där har du din skatt. Samla skatter i himlen, där mask och mal ej förstör…
Jag har en känsla av att när vi försöker utlägga Jesu ord om att inte samla skatter på jorden så talar vi inte om vad det betyder att samla skatter i himlen. Och visst, det låter ju rätt oprecist. Vad är himmelens skatter? Och hur samlar jag på sådana? Himmelriket i meningen evigheten hos Gud är ju något vi inte direkt har här i tiden.

Några ord som hjälpt mig att gå vidare med frågorna:
Sök det som är där uppe (Paulus)
Sök Guds rike och hans rättfärdighet (Jesus)
Domssöndagens evangelium första årgången om fåren och getterna, som avslutas med ”och ni besökte mig” (eller inte)…

I Gerhard W Hughes bok ”Den gömda skatten” finns det en passus om att vara människa, om det stora i mänskligheten, som är så stort att det var något som Gud ville bli. Jag tror att hemligheten med Jesu ord om att samla skatter i himmelen hör ihop med detta. Som någon skrev; att himlastegen är stängd för uppåtgående trafik för Gud har gått nerför den för att dela livet med oss. (Tomas Sjödin i boken ”Tusen liv finns olevda inom mig”)

Om allt egentligen utgår ifrån detta, att Gud vill dela livet med oss, så blir alla svar på våra frågor om livet, relationerna, evigheten kopplade ihop med Jesus. Om vi ska älska varandra så som Gud (Jesus) har älskat oss, så måste det också vara så att våra mänskliga relationer, livet som människa och att ta vara på varandra är den viktigaste delen i att hitta himmelrikets skatter. Och att skatten aldrig finns någon annanstans än i vårt inre.

Kärlek

Kärlek är ett ord som används ofta av oss människor. Det är också det största och viktigaste ordet Jesus lär oss. Hans många ord om att älska varandra är inte något vi bara kan ha som vackra meningar att slänga oss med. Det handlar om de realiteter vi lever i här och nu. Den som inte kan älska sin broder som han har sett kan inte älska Gud som han inte har sett.

Men varför har jag en känsla av att vi alltför lite talar om detta? I stället använder vi ordet Guds kärlek på sjuttioelva olika sätt, och låter på något sätt hela initiativet falla på Gud.  Visst har Gud initiativet – det har han redan visat genom Jesus. Vi älskar därför att han först har älskat oss etc… Men det känns lite väl bekvämt att bara hänvisa till de stora orden om Guds kärlek, som om inget hängde på oss.

Hur älskar vi? Vad betyder det i praktiken? Och då menar jag inte utifrån moralistiska perspektiv, hur vi lyckas eller kanske ännu hellre misslyckas i våra mänskliga relationer. Alltför ofta fastnar kyrkan och vi i det som är enklast att peka ut. Men felfinneri är inte kärlek. Moralismen har aldrig någonsin varit ett bevis på kärlek. För den kärlek som Gud lär oss är en kärlek som ”överskyler en myckenhet av synder” som det hette i gamla bibelöversättningen.

Hjärtats skatt och kärlekens realiteter

Jag tror att orden om hjärtat och skatten kan vägleda oss till att finna det som Jesus menar med att älska varandra så som han älskar oss. När människor lever i äkta kärlek till varandra så är en av huvudingredienserna det ömsesidiga beroendet och känslan av ”du är mitt allt.” I Bibeln kan vi se att Gud är som en svartsjuk älskare som inte står ut med att hans älskade lever med någon annan. Guds älskade är människan. Och när vi håller oss borta från Guds kärlek är det säkert för honom som att den som är hans ”mitt allt” inte vill ha något med honom att göra.

Mänsklighet – att vara människa – det är något Gud sätter så högt att han inte drog sig för att själv bli en av oss. Därför tror jag att vårt liv med varandra är nyckeln till att leva i Guds kärlek. Inte ett slags överlägset andligt uttryck för vår fantastiska tro, där vi blir religiösa experter på att tala om för andra vem Gud är och vad Gud tycker om hur vi lever. Utan något som vi faktiskt lever.

/Nästa del kommer att kortfattat handla om församlingen, kyrkan och trons gemenskap/

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.