Gudstjänstförnyelse och mina funderingar idag och igår

Under de (29) år jag har varit präst har ordet gudstjänstförnyelse varit flitigt förekommande både i mitt eget liv och i många av de sammanhang där jag har varit, det jag läst och funderat över. Det gör det fortfarande. Men jag undrar lite över var denna förnyelse befinner sig nu?

Ja, Sverige är långt. Det betyder att det är olika. Det som är självklart i en landsända är det inte i en annan. Här kommer bara några lösa tankar och iakttagelser. Kanske är de inte ens helt överensstämmande med verkligheten. Men det är en del av det jag upplever just nu i mitt hörn av Svenska kyrkan.

Under de år jag arbetade i Kalmar talade vi och arbetade mycket med gudstjänstförnyelse. Med det menade vi bland annat att mässan är central för denna förnyelse. Vi firade högmässa varje söndag och vi gladdes åt att få jobba med liturgin fullt ut. Många gånger var det fina och härliga mässor. Och vi kämpade för att behålla den söndagliga mässan som något självklart. Där gjorde många ett väldigt gott jobb genom att visa på levande gudstjänster och många gudstjänstfirare. Två Systrars var alltid ett slags förebild, även om vi i Birgittakyrkan var stolta också över det vi gjorde. Och ute i stiftet fanns inte minst Döderhult som kunde berätta om vad som går att göra genom att fira mässa varje söndag.

Det börjar bli länge sen Kalmartiden. Det har hänt mycket både här och där. Också positivt så har många fler upptäckt hur viktig högmässan och den liturgiska traditionen kan vara. I Kalmar har jag kunnat se att högmässorna i Domkyrkan är levande och härliga gudstjänster- det var det för mig under förra vintern. Efter sju år i Linköping var det också en skön upplevelse att märka att högmässan blivit än mer självklar i Kalmar Domkyrka. För även om det i många stycken är stora skillnader mellan Linköpings stift och Växjö stift så har Linköping nog ”kört om” Växjö vad gäller högmässans firande. Min bild är att biskop Martin Lind bidragit mycket till detta genom sin något kompromisslösa inställning till att det självklart borde vara mässa varje söndag överallt. (Tack för det!) Men församlingarna har också kunnat upptäcka det själva. Själv ser jag Vadstena och gudstjänstlivet i Klosterkyrkan där som en förebild, om någon undrar.

Så jag tackar Linköpingstiden för att ha bidragit till att jag fortfarande tror på högmässan och att fira en fullödig liturgi varje söndag. Det gör jag så mycket jag kan där jag nu befinner mig. Men det fungerar inte än att göra varje söndag, inte minst därför att jag inte tror att Kronobergsdelen av Växjö stift haft så många förespråkare för den söndagliga mässan som vi hade i Kalmardelen. Så det är ett styvt arbete att jobba för, både för Växjö Domkyrka, biskop Fredrik och de andra som behöver gå före ”oss på landet”. Ett bevis för att det är mycket kvar att göra var översikten av gudstjänster på Trettondedag jul i stora delar av Kronoberg, där det var svårt att finna ordet högmässa i raden av familjegudstjänster, ”ljusgudstjänster”, musikgudstjänster med jultema etc. Nej, inte heller jag fick hålla någon mässa, fast jag hade önskat det. Jag tar igen det på söndag med två.

Nej det är mycket kvar att göra. Och i det arbetet krävs det att också stift och biskop hjälper till genom att visa på det viktiga med att fira mässan, att den inte är en gammal kvarleva av oönskade traditioner som ingen begriper. För ibland är det jag får höra under ytan av vackra ord om att människor måste få ”med sig” en fin upplevelse av en ”trevlig” gudstjänst. Men ska kyrkan överleva måste vi våga hålla fast vid det som levt genom alla seklers experimenterande – mysteriet, tron på Kristus som kommer till oss med förlåtelse, liv och helig Ande genom sakramenten som blir till något nytt i oss, något vi aldrig kan skapa själva.

Nej, nu skriver jag inte mer den här gången.

bröd o vin stavar

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.