Friheten i Kristus 2

Friheten i Kristus. Predikan från 2005. Jag kanske vill vara generös  med mina texter… om någon vill läsa och ha någon nytta av dem.

En av grunderna för vår kristna tro är bekännelsen – du är Jesus Kristus, den levande Gudens son…

Men det är ju bara början. Resten handlar om att hitta en balans mellan tron och det liv vi lever. Jag tror inte att Gud önskar att vi säger oss ha tro på honom om vi samtidigt inte är det minsta intresserade av att låta tron påverka vårt liv i vardagen.

Jag möter som präst människor i många olika situationer. Ofta får jag höra som ett slags ursäkt att de inte är så ofta i kyrkan. Det är intressant inte minst därför att jag aldrig har förväntat mig en sådan ursäkt. Men finns det något dolt här som påverkar människor till att ha en ursäkt beredd när de möter en präst? Som om det fanns något inom dem som sa att de borde skämmas. Är det så?

(Dagens evangelium aktualiserar frågan vad Gud vill av oss – och hur vi svarar på det. Jesus säger: ”Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.” Därmed säger han att allt det som Gud har gett oss människor är för att hjälpa oss att leva som fria människor – och den som försöker förvandla frihet till fångenskap har inget att hämta hos Jesus.)

Den bild som vi gör oss av Gud är viktig. När vi anklagar oss själva (eller andra) för att inte duga för att vi inte tror tillräckligt, inte lever så nära Gud som vi borde, inte hjälper människor, – så är det säkert sant för oss allihop.  Men så har det alltid varit. Men det som kommer sen är viktigt – hur tror vi att Gud ser på vår otillräcklighet? Tillåter vi Jesus att vara den som befriar oss? Det kan han.

Tre frågor kan du fundera över:

1. Tycker du att världen är full av människor som gör allt de kan för att sanning, kärlek och rättvisa skall vara det som människor håller högst?
2. Är du glad för det liv du lever och har fått leva och ser fram emot de dagar som kommer?
3. Vilken relation har du till Gud?

Föreställ dig att just du har fått möjligheten att ändra något i den här världen som du anser har blivit eller är helt fel. Vad skulle det vara?

Själv vet jag inte. Genom historien har jag sett att sådana människor har funnits både här och där; sådana som brunnit för något stort, något som kunde förändra en hel värld. Men det blev aldrig mer än lite grann. Hur stort det än var blev det ändå begränsat av det liv som alltid någonstans tar slut. Och vem kan bära det stora budskapet vidare utan att förvanska det eller dra nytta av den makt som ofta kommer av mycket inflytande? Jag inser att detta handlar också om det kristna evangeliet – om kyrkans liv, om vårt eget liv som kristna i den här världen. Som världen ser ut har jag svårt att våga påstå att vi kristna lever det liv som Jesus Kristus gett oss att leva. Men var började då vår fångenskap? Var det inte till frihet han kallade oss?

Jag tror att Jesus Kristus kan förändra och förvandla varje människa och hela mänskligheten. Att det inte sker hör mer ihop med att vi inte vill.  Jesus är alltid en person som berör. Han berörde människor genom sina ord, sina handlingar, sitt sätt att möta människor med respekt och kärlek – och genom sin vägran att kompromissa bort det uppdrag som Gud hade gett honom. Än idag tvistar människor över hela vårt jordklot om hans ord, om vad han skulle vilja göra idag och om vem han egentligen är. Där har ingenting mer än tiden förändrats.

Därför är denna söndags epistel en intressant text. Den berättar inte, utan resonerar över sådant som hör ihop med vår relation med Gud och vårt sätt att försöka leva i tron på honom. Paulus talar om det jag skulle kalla frihetens väg eller slaveriets väg. Han skriver till dem som funderade mycket kring hur det gamla som kyrkan fått med sig genom judendomen skall förhålla sig till det nya som kommit efter Kristus – och tvärtom. I dag skulle frågorna kanske för Svenska Kyrkans del kunna vara följande:

Hur kan den kristna tron bäras av oss i vår tid så att det blir något kvar av den i framtiden – och vad är det i allt det som förut har varit som vi inte kan vara utan?

Vanligtvis ställer vi inte sådana teoretiska frågor. Det handlar oftare om spontana funderingar som kommer av att vi ställs inför en situation som vi inte förut har varit i. Och eftersom allting sker så fort i vår tid är många av de kyrkliga frågorna snarare utrop som ”så här har vi aldrig gjort förut – måste vi ändra på allt?”

Kanske hör svaret ihop med det som hör till denna söndag – friheten. Om Jesus Kristus befriar oss kan vi inte vara bundna vid sådant som hör till en gammal tid – förutsatt att det är det gamla sättet som binder oss och gör oss oförmögna att komma vidare i vår tro. Det kan ju vara något helt annat som binder oss.

Alltså: Vad är det som befriar och vad är det som förslavar?

Till dem som på Paulus tid hävdade att kyrkan måste ta med sig hela den judiska lagen med alla regler och krav som en ingrediens att lägga på människor för att de ska veta hur man ska leva för att leva rätt säger han: ” Ni är utestängda från Kristus, ni som söker er rättfärdighet i lagen; ni har hamnat utanför nåden.” Här finns det något nytt:Översatt till vår tids sammanhang blir det ungefär: ”I ett liv med Kristus Jesus handlar det inte om att han rätt kunskap eller vara med i de rätta andliga sammanhangen, utan om att våga tro på Jesus och låta tron få uttryckas i kärlek.

Detta är både oerhört enkelt och samtidigt det svåraste som finns. Enkelt är det därför att det inte kräver att vi följer ett färdigt mönster. Där kommer friheten. Låt ingen lura dig att tro något annat. Samtidigt är friheten svår därför att den kräver ett engagemang, en vilja som måste vara vår egen. En vilja att följa Jesus, ett mod att stå upp för det som är rättvisa, sanning, barmhärtighet och nåd i en värld som alltid premierar dem som kan komma på de smartaste sätten att undvika Guds vilja.

Därför finns det endast ett råd för att behålla friheten:

”Du måste lita på Guds kärlek” (citat ur filmen ”Luther”)

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.