Från Jesaja till Johannes döparen

”Det som förut var är förbi, nu förkunnar jag något nytt. Innan det ännu spirat kungör jag det för er.”

Detta var slutorden i den första läsningen idag – från profeten Jesaja.

Ibland när vi lyssnar till bibelorden behöver vi få ett vidare perspektiv. Idag ska vi därför börja med att göra en tidsresa och förflytta oss ungefär 2 750 år bakåt i tiden, ställa oss bredvid profeten och lyssna på hans ord om att Gud skall kalla oss, skydda oss, öppna blindas ögon och befria de fångna. Och så slutar han med: ”Det som förut var är förbi, nu förkunnar jag något nytt. Innan det ännu spirat kungör jag det för er.”

Något nytt, så nytt att det ännu är helt okänt, något är på gång. Vad kan det vara? Eftersom vi befinner oss i Israels land år 730 före Kristus är vårt perspektiv rätt kort. Vi tänker att han talar om något nära förestående – något stort som skall ske, och att Gud skall vara inblandad – ja, till och med vi skall vara inblandade!

Det ger oss kanske ett hopp – och ser vi närmare på det profeten säger förstår vi nog att det är en stor uppgift att vara med om att öppna blindas ögon och befria de fångna, vilka de nu kan vara.

Sen går tiden vidare. Som tidsresenärer slipper vi dö år 720 före Kristus, men vi har fortfarande inte riktigt förstått vad Jesaja menade om det nya som inte ens börjat spira. Skulle det ta så lång tid? Låt oss resa vidare.

600 talet – 500 talet – 400 talet… Hände det något mer – var det bara vackra ord? Vad fann vi på vägen genom århundradena?

Jo, vi fann människor som fortfarande läste Jesajas ord och trodde att det han sa gällde också för dem. Det är inte hopplöst, inte i tider av svält eller krig, inte ens i landsflykt. Det kommer en tid… och hoppet ska vi inte överge därför att vi tror att Herren håller sina löften i den tid han själv väljer.

När vi möter Sakarias har det gått ungefär 740 år sedan Jesajas ord. Sakarias har just fått vara med om en omöjlig händelse – att tillsammans med sin hustru få en son vid en ålder då hon inte skulle kunna få några barn. Hans tvivel på Guds ord hade gjort honom stum – han hade inte vågat tro det omöjliga. Men nu öppnas hela hans tro och lovsången till Guds storhet flödar fram ur hans inre.

Om vi tänker på den historia som ligger bakom blir det lättare att sätta sig in i de ord Sakarias ger oss:

”Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet. Han reser för oss frälsningens horn… så som han för länge sedan lovat genom sina heliga profeter.”

Det är inte bara Jesaja, för hela historien mellan Jesaja och Sakarias är fylld av denna längtan efter att Gud skall uppfylla sina löften. Nu är det Sakarias son, Johannes som går in i denna historia med en stor och viktig uppgift:

”Och du, mitt barn, skall kallas den högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom.”

 Röj vägen, uppfyllelsen är nära – det nya är redan på väg, innan det ännu visat sig vad som skall ske är det förberett och förkunnat. Låt oss inte missa fortsättningen, den borde bli spännande så vi kan dröja kvar och lyssna vidare:

 ”Så skall hans folk få veta att frälsningen är här med förlåtelse för deras synder genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.”

Ungefär 50 år senare står aposteln Petrus inför en skara människor och förklarar vad som hände med början hos Sakarias son, Johannes. Han vet att de hört om allt och bara påminner dem om att Jesus från Nasaret gick till Johannes döparen för att bli döpt, blev ”smord av Gud med helig Ande och kraft” – ja, och här står jag, Petrus och berättar för er om att denne Jesus är både korsfäst, dödad och har blivit uppväckt av Gud på tredje dagen. Och Petrus säger ”Om honom vittnar alla profeterna att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.” (Apg 10: 43)

Hoppla! Alla profeterna har alltså talat om Jesus, säger Petrus. Det är honom de väntat på. Och det är med honom som vi går vidare, det som var förut är förbi. Något nytt har kommit. Långt innan det spirat fick vi veta om det.

Om vi avslutar tidsresan med att resa tillbaka till vår tid kommer vi att upptäcka att allt det som berättades av Jesaja fortfarande lever kvar. Som ord från Gud om att våga hoppas på något nytt i varje tid. Det skedde och det sker igen. Men det finns en avgörande händelse utefter vägen – och det är Jesus Kristus. Johannes döparen, vars dag vi firar idag, är en av dem som fört berättelsen framåt, också till oss, en viktig del av den historia som vi också är en del av.

Så slutar jag med Sakarias ord: ”Han skall komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.” Amen

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.