Förvaltare, förskingrare och lojaliteterna

Förvaltare, förskingrare och lojaliteterna. Kanske är det vad den nionde söndagen efter Trefaldighet detta år 2014 kan handla om. I varje fall blev min predikan åt det hållet…

”Predikan”
Vad vill du bli när du blir stor? En typisk fråga som ställs till alla barn – och ungdomar. Som om det skulle vara en enkel fråga att svara på! Fast de flesta har drömmar och tankar om sin framtid, även om fantasin ibland svävar iväg. Men kanske svarar någon: Jag vill bli rik! För det vill många. Och i sin strävan efter rikedomar är många beredda till nästan vad som helst.

Profeten Amos skäller ut alla dem som med ohederliga medel försöker sko sig på de fattigas bekostnad. Och vi kan känna igen hans ord utifrån vad vi vet om hur det ser ut i världen. Alltid finns det sådana människor som försöker tjäna sig en hacka på andras olycka.

Jesus talar också om sådant – och om att förskingra pengar. Men som så ofta är hans fokus någon annan stans än att just tala om rikedomarna. Och det är lätt att undra över vad han menar:

  • Varför berömmer Jesus den ohederlige förvaltaren för klokhet? Borde han inte använda liknelsen för att visa att förskingrare inte lever efter Guds vilja?
  • Vad menar Jesus med att säga att ”denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör?”
  • Fick förvaltaren kanske jobbet tillbaka?

Den sista frågan blir inte besvarad. Förvaltaren försöker rädda sitt skinn genom att göra otillåtna avskrivningar av lån hos olika människor – för att göra sig till vän med dem innan han står på backen. För sin påhittighet får han beröm. Och påhittigheten handlar vare sig om pengar eller god moral utan om lojalitet!

Jag tror att Jesus är ute efter lojaliteten. Det är den som avgör om vi i våra liv lever efter de exempel och anvisningar som Jesus har gett oss. Förvaltaren var inte lojal mot sin herre, utan bara mot sig själv. När allt brakade sökte han efter nya lojaliteter – efter människor som skulle kunna se upp till honom därför att han hjälpt dem i deras svårigheter. Det är detta han får beröm för.

Men Jesus kallar honom klok. Och tillägger att ”denna världens människor beter sig klokare mot sina egna än ljusets människor gör?”

Vad menar han med det?
Eftersom han knappast kan mena att vi borde följa den ohederliga vägen så måste det vara något annat han vill att vi ska se. Om jag nu får tolka hans ord om ”ljusets människor” som en bild för kyrkan och oss kristna – var och en och tillsammans – så måste jag fundera kring hur vi beter oss mot varandra. Vad det inte det som frågan handlade om?

Hur beter vi oss mot våra egna? Hur förvaltar vi de lojaliteter som finns i våra liv genom människors vänskap och släktskap? Något i Jesu ord får mig att tänka att han sett något som vi lätt missar.

Den ohederlige förvaltaren skaffar sig nya vänner, lojaliteter genom att utnyttja sin ställning. Men inte genom att – som Amos talar om ”lägga på priserna och fuska med vågen…” utan genom att minska deras skulder på sin arbetsgivares bekostnad.

Hans fusk är inget för oss att kopiera. Men hans sätt att göra gott mot andra visar oss framåt. För visst skulle vi kunna leka med orden lite och säga att det som Jesus själv gör genom att dö på korset för vår skull är att ”minska (-ja ta bort) våra skulder på Guds bekostnad?”

Ska vi inte vara glada över det? Över det som sägs varenda mässa; ”dina synder är förlåtna” – och ”denna kalk är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för många, till syndernas förlåtelse.”

Men ibland finns det något dystert över oss kristna. I stället för glädjen över förlåtelsen, livet, löftena om evigheten, så grottar vi ner oss i oro över att inte vara tillräckligt förlåtna, tillräckligt goda bedjare, tillräckligt troende. Eller så fastnar vi i att utgjuta oss över andra grupper – kristna eller inte – som inte förstått hur fel de tänker när de vill tolka saker och ting på ett annat sätt som vi.

Tänk om Jesus med liknelsen idag vill säga till oss att sluta se på andra människor med fördömande och nedsättande omdömen. Börja se varenda människa på det sätt som vi vet att Jesus sett oss med. Som älskade, önskade och så värdefulla att inte en enda får komma bort. Då kan vi inte sitta stilla i båten när den håller på och välter. Inte vifta bort samhällsproblemen som om de vore någon annans bekymmer. Inte stänga av när vi hör talas om fattiga, kämpande, flyende människor som riskerar att mista livet. Utan ställa frågan varje gång – vad kan jag göra? Och göra något.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.