Förvaltare – 9 efter trefaldighet

Tänk dig en skum lokal, någonstans i världen, ett rum avsides, bakom falska väggar. In dit får bara några få utvalda komma. Där pågår ett spel. Det är stora summor i omlopp. Det är definitivt olagligt. Stämningen är tät, tystnaden bryts bara av rasslet av pengar som satsas och byter ägare då och då.

Du har nog varit där någon gång – i filmens värld där allt det där som vi aldrig skulle göra händer. I spelet satsas det hårt. Alla vill vinna. Några gör det – andra inte. Men det som är absolut nödvändigt för att kunna sitta där är att alla vågar något: satsa det de har.

Han som grävde ner sin talent hade inte fått vara med. Kanske de andra. Liknelsen som Jesus berättade handlar förstås inte om en scen från filmens värld. Men likheterna finns där. Den handlar om människor som har vågar – och dem som inte vågar.

I alla bra berättelser finns det någon form av poäng. Jesus talar ofta om Guds rike, om saker som kan få oss att tänka över våra egna liv, det vi är, det vi gör, det vi vågar och inte vågar.

Gud ger åt var och en efter ens förmåga! Det är en väl avvägd mening, men den är precis så sann som den är kort! Gud ger åt var och en efter ens förmåga! Men det är ingen tävling! Det handlar om hur vi tar vara på Guds gåvor – våra förmågor, vårt liv.

Det gäller både våra egna liv och andras liv, liksom allt liv på den här planeten. Det Jesus berättar för oss idag visar nämligen att vi helt kan missa målet om vi inte rätt förstår att ta vara på de gåvor Gud ger oss.

Liknelsen om de tre tjänarna och deras talenter kan som allt det Jesus berättar tolkas på olika sätt. Men vad är det viktigaste? Kan det vara att sätta fokus på de två första tjänarna som fick höra att de varit trogna i det lilla och därför ska få ännu större förtroende? Eller fokusera på den stackare som misslyckades?

Varför inte bara tänka att Jesus vill visa att vi kan låta våra liv fyllas av det som Gud ger oss, och ta vara på det – eller låta bli?
De två första tjänarna gjorde så gott de kunde – de använde sina gåvor efter sin förmåga och därför fick de beröm. Den tredje var rädd för att misslyckas så han gjorde ingenting. Han använde inte sin förmåga utan gömde undan den och så blev hela hans liv förmörkat av rädslan – och resultatet därefter.

Så hur hittar vi rätt – och kanske kan kallas goda förvaltare av Guds nåd i alla dess former? Bland annat genom att inse att Guds nåd är så stor att den räcker åt alla.

Vad det betyder i praktiken kan vi alla behöva fundera över. För jag tror att vi alla har samma benägenhet att vilja dra en gräns någonstans för vår vilja att tjäna, älska och förlåta.

Men när vi drar gränsen riskerar vi att gömma undan våra talenter och låta dem bli oanvända.

OCH: När vi drar gränsen gör vi tvärtemot det Jesus gjort för oss! Därför är berättelsen om de tre tjänarna och hur de tog vara på sina talenter en utmaning till oss att våga vara de vi verkligen är, att satsa vår kraft på det som vi vet inom oss att vi både vill och kan. Och är vi osäkra på om vi gör rätt kan vi alltid fråga oss om det vi vill är bra för oss och för dem vi har omkring oss? Vill vi mer kan vi dessutom sätta in våra livsval i ett ännu större perspektiv – världens liv, vad vi kan göra för andra, för världen, för miljön…

/mer säger jag inte/…

(predikan vid Friluftsgudstjänst Lenhovda Hembygdspark 2 aug 2015)

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.