Förundran över Guds nåd

Förundran över Guds nåd. Det borde vara en självklar inställning för en kristen inför varje ny dag – och inför ett nytt år som nu. Om det handlar min nyårspredikan om (är det tänkt).

Gud vet vem jag är. Gud känner dig också. Så är det därför att Gud är personlig. Varje enskild människa är lika viktig och sedd. Och inte ens en sparv faller till marken utan att Gud ser. Det handlar ju om vem Gud är. Och vad Gud är. Men det kan vi aldrig helt och fullt förstå. Ibland måste vi börja där – i att konstatera att vårt vetande alltid är begränsat.

Men det vi har fått veta och se ska vi ta vara på. I dagens evangelium talas det om vad som skedde med människor som såg det Jesus gjorde. ”Många kom till tro…” Samtidigt konstateras att Jesus kände dem alla, att han av sig själv visste vad som fanns i människan.

Gud känner dig och mig. Jesus känner dig och mig. Det är ingen skillnad. Att förstå det är en del av hemligheten med den kristna tron. Fast så hemligt är det förstås inte. Snarare så självklart att vi ibland riskerar glömma det: Jesus är Herre – sa de första kristna. Det betyder: Jesus är Gud så som vi kan möta honom. Och vi som nyss har firat jul har med oss julens budskap om att Gud har blivit människa och ”tagit sin boning bland oss.” Vare sig vi tror eller förstår är det en grundläggande del av den kristna trons besked om vem Gud är.

Ett nytt kalenderår började idag. Och kanske har vi firat nyår på de sätt som vi brukat eller så som vi önskade just för stunden. Nyårsskiftet sätter alltid igång en hel del inom oss. Det pratas och skrivs och berättas om året som varit och vi undrar vad det nya året ska bära med sig. Samtidigt vet vi förstås att det hela bara handlar om siffror och någon form av avstämning. Så mycket nytt är det inte om vi inte själva gör något åt det. Så vad gör vi idag då med det nya året?

Vad gör Kyrkan – församlingen – den som har ett gemensamt uppdrag att vara ett tecken för världen om att Jesus är Messias, Herren?

Aposteln Petrus ger oss besked: Det handlar om uppdraget från Jesus att förkunna, vittna om vem han är ”den som Gud har bestämt till att döma levande och döda… (och att) var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.”

Som i den gamla psalmens ord: ”Se, Jesus är ett tröstrikt namn och i all vår nöd vår säkra hamn.” Egentligen borde jag inte behöva säga mer om detta. Det skulle vara så självklart. Men så som världen ser ut, så som kristenheten ser ut i vårt land i dag så behöver det sägas ändå: Att Jesus är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda. Och att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn. Som Petrus säger. Utan att darra på manschetten!

Men vi behöver mer än bara slå fast vem Gud är och vad det betyder att Jesus är Herre. Vi behöver också trygghet och tydlighet i att veta hur vi ska förhålla oss till Gud, hans ord, hans mening med våra liv.

Idag kan vi utnyttja Klagovisornas ord som vi redan hört. De talar nämligen om några viktiga ord som vi kan använda oss varenda dag i vårt liv.

Det är förundran över nåden som inte tar slut, nåden som är ny varje morgon, med en barmhärtighet som inte upphör. ”Stor är din trofasthet.” ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.”

Stor är din trofasthet!

Att leva som kristen är att upptäcka att Gud finns där med mig hela tiden!

Gud är trofast. Det är ett mycket vanligt uttryck för de troendes erfarenhet av Gud under alla tider. Den som vågar sig in i en närkamp med Gud, låter sina frågor, tveksamheter, tvivel bli en del i samtalet med Gud om hans vägar kommer att ”erfara” detta stora…

… att varje morgon är Guds barmhärtighet och nåd ny – för mig. Det enda självklara till slut handlar om just Herrens nåd och barmhärtighet – det som vi kan kalla Guds trofasthet. Han finns där för mig. Att det fick bli ett nytt år, och en ny dag också idag är inte självklart på något sätt för någon människa – men den som tror ser att det är ett uttryck för att Gud håller mig i sin hand också idag.

”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.”

Den som tycker att orden nåd och barmhärtighet, trofasthet och stillhet är mesiga har inte förstått vad det handlar om. Allt vi behöver är att se ut över världen – den är sig lik i alla tider. Människor längtar efter fred men får uppleva krig och våld. Vi längtar efter rättvisa men får uppleva orättvisor, främlingskap, utanförskap. Vi längtar efter att bli sedda, uppmärksammade och älskade som vi är men får ofta uppleva gränsdragningar, villkor och avståndstaganden.

Framtiden kan se dyster ut. Men genom tiderna har det sett likadant ut. Skillnaderna är kanske att nutidens möjligheter att förgöra och förstöra är så mycket större på alla plan – å andra sidan borde det då vara lika mycket åt andra hållet, att vi har desto större möjligheter att bygga upp och reparera det som blivit skadat – och vi vet att det inte bara handlar om oss människor utan om hela skapelsens liv.

Jag tror att vi kan låta orden barmhärtighet och nåd, trofasthet och stillhet bli ledord för vår framtid. Dels för att vi behöver allt det som dessa ord står för och att vi finner detta genom tron på Kristus – och därför att jag tror att när dessa ord är ledstjärnor för oss kan världen bli en mer hoppfull plats att leva i och på. Det sista ordet – stillhet – visar oss att det inte går att stressa fram det goda som Gud vill med oss. ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.” Låt oss tro och leva utifrån det. Och förundras och glädjas över att Guds nåd är var morgon ny.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.