Första söndagen i Advent

Inför första söndagen i Advent kom jag av någon anledning att tänka på den gamla Sovjetunionens stora militärparade. Kanske för att när jag var ung fick man ett par gånger om året på TV se hur det gick till: En enorm, opersonlig massa av marscherande soldater, stora stridsvagnar och spetsiga missiler tågade genom staden. På podiet stod de allvarliga, grånade männen som hade ansvaret. Och någonstans, långt bort, fanns det väl folkmassorna som tittade på.

Så har det brukat se ut när makten gjort sina parader genom årtusenden. Kanske hyllas den av folket – om den är tillräckligt välregisserad. Men beblandar sig med folket, nej, aldrig!

Och så kommer det en enkel man, ridande på en åsna, in i staden. Han har inte annonserat sin ankomst. Och de väpnade styrkorna, de stora vita hästarna som var den tidens symbol för de stora krigarna, de syns inte till. Bara en man och ett par åsnor.

Men när något viktigt är på gång så går ryktet i förväg. Folket anade att han var på väg. Och de tar emot honom med de hyllningskörer som passade den efterlängtade Messias: ”Hosianna, Davids son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn.”

Åsnan som bär Jesus är en symbol för den enkla, vanliga mänskligheten. Han som kommer till oss som vår frälsare är inte en som står högt ovanför oss och tittar på oss från en upphöjd position. Han kommer där vi befinner oss. Mitt ibland oss är han en människa som vi. Han tar emot våra hyllningar därför att han ser hur vi behöver honom. Han vet hur det är att vara människa.

Ändå är han mer än så. Född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus. Hans epitet är många. Men allt han vill är att nå in till våra hjärtan för att därifrån sprida sitt ljus ut över världen. Till alla dem som stannar kvar i hyllningssången säger han: ta med glädjen och gemenskapen ut i världen för att där skapa en mänskligare värld, där fred och frihet, kärlek och försoning och allt det som bärs av Guds barmhärtighet får bli det viktigaste av allt.

Då bärs också hans rike vidare ut i världen. Hosianna, Davids son, välsignad vare han som kommer i Herrens namn.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.