Församlingen, kyrkan och trons gemenskap

Församlingen, kyrkan och trons gemenskap

/Här kommer del två i mina funderingar//
Våra kyrkor är inte fulla när vi samlas till församlingens vanligaste gemenskap, högmässan. Det borde de vara. Men om vi som samlas knappt ens står ut med varandra är det väl inte så konstigt att andra inte dras dit. Allt som kyrkan säger sig vilja vara måste vara förankrat i människorna, ja i vårt inre. Inte i ett regelverk eller i en organisation. Och kyrkan kan inte vara en institution eftersom människor inte kan vara en organisation utan bara en organism.

Jag säger ibland att jag inte tror på kyrkan. Och i en mening vill jag framhålla det som något viktigt att påstå. Jag har nämligen alltför ofta upplevt att vi institutionaliserar kyrkan genom att göra en teologi kring den på ett sätt som gör att vi människor bara blir något sekundärt. Kyrkan kallas ”hon”, stavas med stort ”K” och får en bestämning på ett sätt som kommer långt ifrån det ursprungliga som jag kan se hos Jesus och hans lärjungar. Så har vi också fått ”påvar” överallt, eftersom en institution med eget berättigande oavsett människornas deltagande måste styras och ledas – och leda till sig maktens människor. Makt korrumperar alltid.

När trosbekännelsen talar om att vi tror på en, allmännelig och apostolisk kyrka, så betyder det för mig att det är vi som håller oss till Jesus som är en gemenskap, en organism som vi kallar kyrka – de som håller sig till Herren. Och Herren är Kristus Jesus. Det finns bara en enda kyrka. Alla som påstår något annat håller sig inte till det Jesus vill då han ber att vi alla ska vara ett.

Men menar han verkligen att det bara finns ett enda sätt att bli ett?  I många tolkningar som jag möter krävs det att vi underställer oss någon form av kyrklig överhet som bestämmer över oss och säger till oss om vi får umgås med andra kristna som råkar tillhöra någon annan kyrklig överhetsorganisation? Splittringen försvaras som något som måste finnas och som alltid är någon annans fel. Nej tack! Den sortens exkluderande accepterar jag inte.

/Nästa del börjar med några tankar om dopets samhörighet med Kristus och alla döpta//

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.