Ärkebiskopen ryter till

Jag tycker det är bra att biskop Anders ryter till. Men saknar fler som gör det. Tydligen har Riksdagen beslutat om hårdare regler för export av vapen men regeringen på ett sätt som verkar ske i fler ärenden än detta helt enkelt låter bli att göra något för att få fram den utredning som behövs för att göra jobbet som krävs för att skapa nya regler. (Lång mening).

Tyvärr tror jag att det här inte är något nytt. Vapenexporten har en tendens att hitta ut till dem som vill köpa. Sker det inte på laglig väg görs det genom alla kryphål man kan hitta. Det är pengarna, det är makten och någon form av politik också bakom allt detta. Den förs inte fram särskilt tydligt, men när någon minister ska uttala sig i frågor som denna blir det inga tydliga svar annat än att man förstår att regeringen naturligtvis har rätt att tolka saken som de gör.

Fler kritiker efterlyses

Nu är säkert inte ärkebiskopen ensam om kritiken. Men inte ska väl han vara ensam kyrklig ledare som gör detta? Var finns de andra biskoparna? Eller tror de att bara för att Anders skriver så slipper de? SÅ en liten utmaning till herrar och damer biskopar att skriva och hojta om detta lite extra. Alltid utmanar och retar de dem som med jämna mellanrum anser att ni som biskopar och vi i kyrkan ska hålla käft i politiken.

Men det gör vi förstås inte! Väl?

Fastetidens andliga miljö är just öknen, en symbol för prövningar och svårigheter av olika slag. Det vi lär oss av Jesus och hans 40 dagar i öknen bekräftas av kristna genom hela historien och därför blir också öknen en viktig kristen symbol!

Tröstlöshetens plats och hoppets plats!

Jag kan inte förklara det så bra som den katolske biskopen Anders Arborelius, så jag citerar honom: ”I Bibeln står öknen som en symbol för två till synes helt olika verkligheter. Först och främst är öknen en ändlös och tröstlös plats, där det alltid råder torka och allt liv är hotat. Därför är det inte så konstigt att öknen också pekar på det inre tillstånd där människan är som allra mest utsatt och blottställd. Men just därför är öknen också ett hoppets tecken på människans totala beroende av Guds kärlek och nåd. Bara han kan rädda människan från att duka under i öknen. Bara han kan befria oss från torkans och tomhetens välde. Bara han kan få öknen att blomstra.” (Kat. kyrkans hemsida 2006-03-04)

Längtan i tider av torka

Öknens symboliska värde finns i att jämföra vårt andliga liv med ett liv i en öken eller på en bördig plats. Alla upplever – och kanske ofta – att det andliga livet känns torrt och intetsägande, det smakar inte, det lockar inte till någon form av glädje. Fast det finns kvar som en längtan, som en törst eller hunger efter att slippa känna meningslösheten eller tomheten eller kanske alla de besvärliga frågorna som man ville ställa till Gud men inte vågar göra…

Berättelsen om Jesus och de tre frestelser som djävulen förser honom med blir en berättelse om oss var och en – om våra livs längtan och besvikelser, om törsten efter en tro som räcker längre än den som vi idag har, om gemenskap och upprättelse, upphöjelse – ja allt sånt man inte kan få i öknens ensamhet.

Så återstår bara att fortsätta kampen med allt annat. Att inte ge upp. Minns plötsligt att kommande söndag har något kampaktigt över sig. Det känns bra. För skillnaden mellan det verkliga livet och en hockeymatch är att matchen har bara tre perioder à 20 spelminuter. Om det inte är oavgjort vid full tid förstås. Men livet pågår i så många perioder att vi inte kan räkna dem. Och inte heller vet vi när det är slutsignal heller. Därför kan vi alltid fortsätta att kämpa.

Hur det går för LHC den här säsongen får vi veta inom kort. Men den vanliga kampen fortsätter som vanligt… också i kyrkan. I morgon är det åter till den vanliga verkligheten. Det är gott det.

LHC och bottenträsket

LHC har en mängd storspelare, sägs det. De kan väldigt mycket mer än de presterar just nu. Det sägs det också. Anledning nog till att de ligger nära bottenträsket och riskerar att hamna i kvalserien. Jättekul… men hoppet är väl inte ute så länge inte siffrorna säger att det är kört?

Svenska Kyrkans bottenträsk

Nog vet jag att många inte gillar att jag tycker att Svenska Kyrkan är lite som LHC just nu. Här finns det mängder av stora och goda saker att komma med. Men på något sätt lyckas kyrkan alltför ofta röra till det. Det blir väl inga ”matcher” vunna när allt är slätstruket och mer eller mindre bortplockat på intressant innehåll? Siffrorna för gudstjänstlivet är inte särdeles bra. Och sämre blir det för det mesta. Och då menar jag inte de där träningsmatcherna, det där finliret som vi också måste ägna oss åt i kyrkan emellanåt. Visst är det bra med härliga konserter också i kyrkan. Men vi måste inse att det är en kulturgärning, inte en evangelisation eller mission.

 Att spela på rätt arena

Det är viktigt att veta på vilken arena man spelar. Jag hör inte till hockeyarenan. Men jag kan gå dit och se, och heja på så jag blir hes – om jag vill. Men min arena är kyrkans i första hand. Och där finns jag väl alla andra dagar…

Dock – för Linköpings skull – Heja LHC!

Fast nu, till en början (igen) får den vara tom tills jag skrivit något nytt om denna företeelse (Svenska Kyrkan). Typ.,

Men den fullkomliga kärleken är inget vi äger. Vi ser den hos Jesus, men det är bara att sätta in sitt eget ”jag” i texten från Paulus så låter det oerhört ihåligt. Pröva! Så här kanske det då blir: ”Jag är inte utmanande, inte självisk, jag brusar inte upp…jag finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär jag, allt tror jag, allt…” Nej, sluta! Det håller inte!

Men det höll för Jesus och att följa hans väg är att söka sig till kärlekens lov och kärlekens rötter. Hos oss själva finner vi bara fragment. Men dessa fragment kan leda oss till hela sanningen – och den fullkomliga kärleken. Om vi vågar följa Jesus.

Men ofta tror jag att vi riskerar hamna i det som Paulus kallar ”ekande brons, en skrällande cymbal.” Om jag saknar kärlek är jag ingenting, säger Paulus. Men hur är det med det? Saknar jag kärlek? Och saknar du kärlek? Hur vet vi vad kärlek är?

Jo, nog vet vi rätt mycket om kärlek. Men att förstå den kärlek som leder Jesus på hans väg till Jerusalem är att närma sig de djup som finns hos Gud. Den kärlek som inte söker sitt, som inte vill något annat än att älska varje människa rakt in i Guds famn. Det är stort det!

Så på söndag ska vi börja mässan i S:t Hans med att sjunga psalm 135: ”Se, vi går upp till Jerusalem.” Det är så det ska vara. Tycker jag. Ibland är det enkelt.

Jag har alltid gillat historia. Inte att berätta historier. Det kan jag inte. Men allt det som hänt genom tiderna finns ju någonstans i något minne, eller någons minne. Vi är inte historielösa, men ibland beter vi oss som om den inte betydde något. Det gör den.

Kyrkans historia är som all annan historia fylld av människor. Människor som gjort något bra eller dåligt, minnesvärt på ett eller annat sätt alltså. Några lämnar rejält stora spår efter sig. De viktigaste är de som gjort något bra, något som har varit bra för andra människor snarare än dem själva.

Exempel – lite kort – Jesus!

Mer orkar jag inte skriva efter en heldag på kurs (och förresten är den inte slut än…)

Vanligtvis lyssnar jag in ordet infrastruktur som en del av samhällets kommunikationsbehov. Det handlar om att bygga vägar, se till att underhålla vägar, bygga nya järnvägar och/eller underhålla de gamla. Kort sagt, att bygga nytt och underhålla det gamla. Men själva ordet infrastruktur antyder också att det handlar om de inre strukturerna, alltså de ”vägar” som finns för oss att gå i de sammanhang vi befinner oss i. Det skulle alltså till och med kunna handla om vårt eget inre, hur vi som människor tar vara på det som händer med oss i livet.

Men jag drar det inte riktigt så långt. Bara lite längre än vad jag är van att tänka. För infrastruktur måste väl ändå i samhället handla om även de mjukare avdelningarna. Inte bara hårda järnvägar och asfalt. Där ser jag omedelbart att det inte bara är skralt med de hårda delarna av infrastrukturerna, utan lika mycket med de mjuka.

Hur långt är det för en vanlig människa att nå fram till myndigheter och få hjälp i knepiga frågor? Hur behandlar vi människor som flytt från sina oroshärdar till länder för att leta efter ett liv i frihet här? Vad gör samhället för de svagaste, för de arbetslösa, för dem som hamnat utanför A-kassan?

Jag är lyckligt lottad som sluppit vara en av alla dessa som behöver samhällets stöd för att överleva. Men jag ser att den infrastruktur som samhället omger sig med i alla dessa frågor är oerhört hård och svårgenomtränglig. I stället för att skapa ett nät av kontakter och goda vägar fram till den hjälp som behövs så har man skapat ett nät av stoppskyltar med bevakning och kontroll. Det blir nästan som en parodi på den gamla sången som barnen sjöng; ”ingen kommer här fram, här fram…” fast utan lösenord som öppnar dörrar.

Om vi tillåter vår omgivande värld, som till exempel landet Sverige, att i varje knepig fråga stifta lagar och skapa regelverk så skapar vi ett teknokratiskt och byråkratiskt samhälle som gör det svårare och svårare för oss människor att leva i. Det kommer också att drabba dem som nu sitter i regering och riksdag, kommun och landsting, eller inom Svenska Kyrkans motsvarande (! kopia!) organisation.

Jag skriver förstås Svenska Kyrkan också för att det är den värld jag mest befinner mig i förutom att jag faktiskt lever i det svenska samhället i första hand. Också kyrkans värld är fylld av snåriga vägar. Nej, inte de där vanliga mötena med människor, de är inte snåriga. De är snarare bilden av hur det borde vara. För riktig kommunikation skapas först mellan människor. Och när dessa människor låter den gå vidare till andra skapas både mer kommunikation och goda relationer.

Tänk om de anställda på Försäkringskassan, Migrationsverket etc skulle få en ny agenda att arbeta efter – att skapa relationer med dem som de möter, också fast det bara är genom telefon! Nu läser de bara innantill i regelboken därför att det är det enda de har tillåtelse att göra. Något mitt emellan kanske är möjligt?

Så till avslut för den här gången. Det behövs bättre och mänskligare infrastruktur i hela vårt samhälle. Politikerna måste lära sig att lyssna på de människor som finns längst bort från deras väl inrutade system. Kanske dags för politikerkåren att göra en rundresa i de minsta avkrokarna för att pröva vägnätet och våga möta de människor som gör allt för att se till att landet inte blir avfolkat? Jag tror också att nya eller framför allt bättre och säkrare vägar och järnvägar skulle göra något både för arbetstillfällen och för människors tilltro till de beslutsfattande. Och jag tror att vi behöver lära oss att allt vad samhällsbyggande handlar om är människor! Inte regelverk. Inte system. Det är bara hjälpmedel som inte får bli stjälpmedel!

Kyrkoherdebrodern i Kisa – som jag vet vill väldigt mycket och tänker bra saker – skriver på min Facebooklinje kommentar till mitt förra inlägg (del 1) att han vill se ”större enheter för effektiv administaration och som därmed ger större resurser/ mångfald på lokalplanet i församlingslivet” (direktcitat)

Då ska jag börja med att säga att jag helt håller med! Vi behöver effektiv administration. Så som Svenska Kyrkan ser ut idag med mängden anställda och kyrkor och fastigheter är det inte konstigt att tänka så. Det gör jag också. Men skillnaden i mitt tänkande är att jag menar att vi behöver tänka längre!

Det förhärskande tänkandet stannar ju vid detta och konstaterar att då måste vi ju ha större pastorala enheter. Exempelvis slå ihop hela Linköpings Kyrkliga Samfällighet till ett pastorat. Det måste ju vara perfekt, tror man. Vi hör ju ihop redan idag – förvaltningsmässigt. Och vi hör ihop i framtiden också därför att vi faktiskt är en del av Svenska Kyrkan.

MEN vi måste ju inte styras av samma styrelse! Om nu Kyrkomötet självklart måste skrota alla flerpastoratssamfälligheter (vilket jag i princip tycker är rätt fast det nya förslaget inte gör saken ett dugg bättre!) så borde de kunna tänka lite längre än att bara tänka stora och större enheter. Jag har en annan idé som jag kortfattat skriver här (har annat jag måste göra nu)

1. Skilj på det pastorala och det förvaltningsmässiga!
2. Skapa större förvaltningsområden som innehåller all den kompetens som behövs.
3. Hitta ett sätt att låta många pastorat betjänas av en enda förvaltning!
4. Det behövs ingen kyrkoherde som chef över förvaltningen därför att den ska vara reglerad i kyrkoordningen.
5. Kyrkoherden leder sin pastorala organisation och samverkar med övriga kyrkoherdar inom området tillsammans med förvaltningen.
6. Det finns då ingen ”nämnd” eller styrelse över den som finns i ett pastorat eller en församling.
6. Jag vet att det går att göra så i stället för som man föreslår. Men ingen vågar!

Jag vet också att detta är väldigt skissartat än så länge… men blir gärna utmanad att försöka mer.