Söndagen före pingst talar om den helige Andes närvaro i och med dem som tror på Jesus. Jesus kallar Anden för ”Hjälparen” och ”sanningens Ande” som i allt vittnar om Jesus. Det betyder att Anden bara gör det som Jesus själv skulle ha gjort – och när vi kallas Guds barn är det för att vi genom Anden blir gjorda till vittnen om Jesus Kristus – genom vår tro och i vårt liv.

Så långt blir det här rätt teoretiskt. Ibland måste det bli så. Men i livets vardag och helg handlar det inte om teorier utan om liv. Och det liv vi lever kan vi leva uppfyllda av den närvaro som Gud ger oss genom den helige Ande. Närvaron av Jesus i oss och med oss.

Dock inte något sagt om att det liv vi får genom tron och med Jesus skulle vara ett liv utan bekymmer eller besvär. ”Om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlinghet” skriver Paulus, då är vi Guds barn och hans arvingar. Arvet är det eviga livet, det vi får genom Kristus. Gott nog det.

Även om det var tämligen länge sedan detta hände är den tid vi lever i just nu den tid då vi inväntar honom som kommer tillbaka – Jesus. Han som är ”Herre över allting” så som överskriften för Kristi Himmelsfärds dag lyder i den svenska evangelieboken.

Få människor av idag har förstått att Kristi Himmelsfärds dag är en viktig kyrklig helgdag, inte bara en extra röd dag i almanackan. Inte heller i kyrkan är den särskilt väl besökt. En torsdag! Det hör inte till det vanliga. Men det är därför att dagen är viktig som vi firar den.

Låt Kristi Himmelsfärds dag bli en dag av begrundan över att Jesus är den Herre och Gud som vi hoppas på – och vi inväntar hans återkomst i härlighet, så som Kyrkans texter berättar.

Han kommer tillbaka. Och vi vet att han redan är mitt i bland oss genom sin helige Ande. Därför kan vi tryggt invänta hans återkomst och leva i världen och tiden som hans folk.

Men en sak förstår jag – att det barn som jag själv haft och burit på för rätt länge sen, vaggat, vandrat omkring med på axeln när han var orolig och hade ont i magen – den rollen har han nu tagit över själv. Medan jag kan se på. I varje fall när vi möts. Det är en ny generation som börjar i min egen familj. Och jag själv har fått en ny dimension i livet – att vara lite gammal som en farfar ska vara (hur ”gammal” man än är blir man äldre). Eller som sonen, den nyblivne pappan meddelade en av sina vänner: ”nu är jag teoretiskt mer vuxen än du” (som inte har barn).

Vad kan rymmas under rubriken identitet och under rubriken struktur?
Identitet är Tro, Kristus, Mässan, andlighet, teologin, församling, gemenskap CA 7, etc

Struktur är episkopal, trosgemenskap, ordo, ekonomi, organisation, förvaltning, kyrkomöte, mm

Kyrkans identitet är ofta beskriven i teologiska termer, men i Confessio Augustana 7 som ofta används som en portalparagraf i lutherska sammanhang är det också en beskrivning av ett förhållande: där Ordet förkunnas och sakramenten är i bruk där finns Kyrkan.

Att förkunnelsen inte kan vara vilka lösa tankar som helst är klart: Ordet, Kristus är genom sin Ande närvarande i sin Kyrka när den håller sig till den bekännelse som tydligt följt linjen från apostlarnas tro till vår tid.
Den kyrka som inte vågar stå för det som i alla tider varit det kristna evangeliet har inte en tydlig kristen identitet.

Ofta försöker vi i Svenska Kyrkan att vara så anpassade till den tid vi nu lever i att vi som kyrka blir otydliga i budskapet. Kristus kommer i skymundan för att det där med Jesus är mycket svårare att tala om för en del än vad ett allmänt tal om Gud är. Som om evangeliet någonsin varit något annat än en stötesten och en dumhet för många som inte tror! Men för Kyrkan kan det inte bli någon framtid utan att hela evangeliet blir tydliggjort som det enda och grunden för vår tro är Jesus som Herre och frälsare genom hans död och uppståndelse.

Genom en tydlig identitet blir det inte osäkert vad Kyrkan är och vad den gör och varför. När vi samlas till mässa, i bön, lyssnande, lovsång och tillbedjan möter vi Guds verklighet och blir styrkta i vår tro och förväntan på ett liv som inte tar slut ens i döden. Evighetstron, tron på himmelriket och det eskatologiska perspektivet får inte glömmas bort heller. Den som regelbundet firar mässa får med allt detta i liturgi, predikan och gemenskap.

Strukturen är inte oväsentlig. Enligt min mening är Svenska Kyrkans episkopala struktur både hotad och illa behandlad. Drivkraften hos det nuvarande kyrkomötet att SvK ska vara en öppen demokratisk och rikstäckande folkkyrka har ofta vilselett de beslutsfattande. Det första och största felet i vår struktur är den grundläggande organisationen som syns och märks i kyrkovalen, och i hur SvK hanterar läroämbetets representation. Jag menar att en organisation som vill kalla sig kristen kyrka kan inte låta dess struktur vara en kopia av samhällets. Kyrkan är något annat. Kyrkans biskopar ska vara garanter för att läran förs vidare, för liturgi, trostolkning mm.

Mer än så skriver jag inte här och nu. Det är inte heller färdiga tankar, så ta dem för vad de är. Vill du reagera på dem så gör det.

Äntligen vår! Lagom flera veckor efter påsk har våra påskliljor fått liv och pryder trädgården. Men det har inte varit enkelt. För tulpanerna har det varit värre – de kikar fortfarande förskrämt upp ur gräsmattan och vågar sig inte upp i någon höjd.

Så är också livet för oss människor – det är inte alltid lätt. Men någonstans finns alltid möjligheten att växa, som människa och som kristen. Den femte söndagen i påsktiden har rubriken ”Att växa i tro” – men den talar inte bara vackra ord om Guds kärlek utan också allvarsamma ord om människors benägenhet att vara oförstående inför Gud och oftare dra sig bort från Gud än till honom.

När Jesus säger att han måste lämna lärjungarna och att det är för deras bästa säger han ungefär som Astrid Lindgren låter Pippi Långstrump säga till Tommy och Annika – att man inte kan komma tillbaka om man inte går först!

”Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er.” Hjälparen är den helige Ande. Det är Guds heliga närvaro mitt i våra liv, det är den varma vinden som blåser in i våra liv så att de inte behöver vara unkna och illa luktande – utan i stället får vi med Andens hjälp växa i våra liv, växa i tron, i kärleken, i visheten och glädjen över att vara människa.

Vi människor är som en påse ballonger i olika storlekar, färger och former. Formen finns där redan, tanken bakom vad vi ska bli finns där, allt som bygger upp ballongen är redan där – men inte förrän man blåser upp den blir ballongen sådan den är skapad till att vara.

Så gör Gud med oss genom sin Ande – blåser in sitt liv i oss så vi blir sådana som vi är skapade till att vara utrustade till att kunna bli utsända som hans vittnen i den här världen – och våra liv kan bli till den välsignelse som vi får genom att växa i tron på honom, Jesus Kristus vår herre.

Nu är det i varje fall vår. En stundande Valborgsmässohelg betyder förstås som alltid en undran över hur vädret kommer att bli. Jag bryr mig dock inte om traditionellt firande på Valborg, det är inte för mig. Men det är vår och ska få vara det ett tag nu! Det gillar jag!

När Jesus säger till lärjungarna att det kommer en kort tid då de inte får se honom längre, och ändå en kort tid tills de får se honom igen så förstår de inte alls. Inte visste de att han talade om påsken, om sitt lidande och död som vägen till uppståndelsen och Livet! Och inte förstod de heller att just den väg Jesus gick skulle bli den viktigaste delen i den förkunnelse som de utsågs att bära ut i världen.

Livet är inte bara vackert. Men glädjen över Jesus, över att han är vår väg till Livet med stort L – den glädje kan ingen ta ifrån oss.

Så var glad över att Gud är nära och inte har gått sin väg!

Bra att det inte är så alls, varken det ena eller det andra. Men nu är utesäsongen inne och då är det viktigt att fixa i trädgården, laga lite på bilen, gå igenom verktygslådorna, dricka kaffe på altanen. Om man är ledig förstås. Det har jag varit idag. Så det fick bli några rader här för syns skull.