Fastlagssöndagen Andra årgången

En äldre predikan, som även varit införd här på ”bloggen” 2013

Vårt liv levs i olika perioder. Tydligast ser vi det genom att se att det alltid finns människor i alla olika åldrar. Från pyttesmå bebisar som alldeles nyss börjat utforska världen till åldrade seniorer som hunnit med ett långt och skiftande liv. Men livets perioder handlar inte så mycket om ålder utan om att vi präglas på olika sätt i olika tider genom det som sker med oss i våra liv och genom de människor som vi möter och lever tillsammans med.

I kyrkans liv har också våra livsperioder fått en parallell genom det vi kallar kyrkoåret. Utan att någonsin kunna täcka in allt är kyrkoåret ändå ett sätt att markera olika sinnesstämningar, fundera över livets frågor från födelse till död och evigt liv – och allt där emellan.

Fastlagssöndagen är som en tröskel mellan två helt olika rum. Det ena rummet berättar om hur Gud ger sig in i denna vår värld genom att bli människa i Jesus Kristus. Det talar om livet som Gud vill ge oss människor, om att vi inte blivit bortglömda. Där talas det om människor som får sitt liv förändrat för alltid genom mötet med Jesus, om under och tecken, glädje och framgång.
I det andra rummet talas det om lidande, sorg, bekymmer, oro och kamp – framför allt genom att vi får möta den kamp som Jesus kämpar, följa med honom in i lidande och död.

Idag möter vi Jesus mitt på denna tröskel mellan den framgångsrika missionsverksamheten och motgångens lidande. Kan vi se hur allt är förberett för detta?

Jesus är förberedd – och han ger lärjungarna många ord att tänka på. Ännu är de omedvetna om att den väg som Jesus nu skall gå kommer att kantas av ifrågasättanden, motstånd, svek – och till sist döden på ett kors. Men Jesus ger dem ord som de får ta med sig på vägen:

”Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”
”Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.”
”Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.”

När vågar vi tala med varandra om det som vi har svårast med? Det är inte så svårt att gnälla över regeringens politik eller tillståndet i världen eller över miljöförstöring eller dålig rygg eller andra krämpor. Men sådant sitter mest på ytan. Vad finns innanför och gnager i oss? Vad vill vi höra av människor när våra själar är fyllda av oro som bara finns där och inte vill försvinna? Vem förstår sig på mina egna bekymmer som jag inte vågar dela med någon?

Den första texten som lästes handlar om stora bekymmer för ett litet folk som hotats av utrotning i ett främmande land. Det berättas om Mordokaj och Ester som samarbetar för att försöka få kungen att avblåsa den kommande förföljelsen. Ester, en av kung Xerxes drottningar ber Mordokaj och hela det övriga judiska folket att under tre dagar hålla fasta (inklusive bön förstås) för henne så att hon kan våga komma okallad inför kungen för att försöka förändra hans beslut. ”Är jag förlorad, så är jag förlorad,” säger hon.

Om du läser Esters bok (lagom lång) får du veta hur det gick. Men du kan också tänka på vad Paulus skrev i dagens epistel – det ger också ett svar:
”Gud vår frälsare vill att alla människor skall räddas…”

Vetekornet som dör för att uppstå, han som inte älskade sitt liv för mycket dör för att uppstå, och han som upphöjs från jorden skall dra alla människor till sig. Allt detta säger Jesus om sig själv. Samtidigt kan det också handla om dig och mig. Jesus gör nämligen ingenting av detta för sin egen skull. Han gör det för oss – för den mänsklighet som Gud älskar, men som alltför ofta glömt bort både Gud och kärleken som Gud gett.

Idag vill jag påminna om att Fastlagssöndagen är en tröskeldag – en dag för att se bakåt och framåt samtidigt. Livet är ju ändå sällan på det sättet att allt är svart eller vitt. Tröskeln är förmodligen grå. Men för att vi ska veta vad det är för färg i fastetidens rum måste vi ta steget över tröskeln och följa med Jesus in i de svåra frågorna – och inse att det är vårt liv det handlar om.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.