En predikan för första Advent

En predikan för första Advent. Själv ska jag ”bara” celebrera mässan. Men delar ur en gammal predikan kan jag ju skriva ner här. Redan nu.

Första advent är en stor kyrksöndag i Sverige. Sångerna är bekanta, texterna likaså. Musiken har sin egen plats och sitt eget sätt att dra människor närmare Gud.

Varje söndag möts en församling till bön och lovsång, möts för att höra Guds tilltal. I förväg vet vi inte vad eller hur Gud kommer att tala till oss. Inte ens på första advent vet vi. Men vi kan förbereda oss utifrån det vi vet om hur Gud har gjort. Därför läser vi ur olika delar av Bibeln vid våra gudstjänster.

Profeterna talade Guds budskap på Gamla Testamentets tid. De bar fram ett budskap till folket, ett budskap som vuxit fram i deras möte med Gud. Det var sällan lätt att vara profet. Tänk bara hur det skulle vara i dag. Vem skulle våga sig på att påstå att han eller hon hade ett särskilt budskap från Gud? I vår tid är man rädd för allt som luktar anspråk på absoluta sanningar. Och kommer någon i närheten av att våga sig påstå något tydligt om Gud som inte passar in i tidens melodi, är det är bara att ringa Aftonbladet eller checka in på Facebook så har man oskadliggjort dem…?

Men somliga profeter har vi inte glömt, som till exempel Jesaja, Jeremia och Sakarja. Det är han som berättar om åsnan. Han som kopplar en av de stora saker som Gud vill göra med ett par åsnor – och så Jesus.

Vad vi än gör i kyrkans gudstjänster, vilken söndag det än är, så är alltid Jesus Kristus i centrum. Det är på grund av honom vi finns här. När aposteln Johannes på ett profetiskt sätt i Uppenbarelseboken beskriver bokrullen som ingen kan öppna – finns det ett inslag av förtvivlan och nederlag. Han förstår att denna bokrulle är en nyckel till allt han behöver och önskar få veta om Guds vilja. Men ingen är värdig. Ingen är så nära Gud, ingen är så oförstörd av de makter som finns i alla människors liv. Ingen klarar sig undan att kämpa för sitt liv! Ingen slipper sorg, möda, bekymmer, sjukdom och död.

Men finns det då inget hopp? Uppenbarelsebokens text finns med idag för att berätta om honom som driver bort alla de fasor som en människa kan hamna i. Han kallas lejonet av Juda, skottet från Davids rot, han kallas Messias, Davids son, Jesus Kristus från Nasaret.

Att sjunga om honom på första advent är att trotsa allt det mörka som finns inom oss och utanför oss. Det är att inför hela världen säga att det finns någon som är värd vår sång och vår hyllning. Det finns någon som är värd alla dessa fantastiska sånger som har skrivits för första advent.

Vi vet vem det är. Han som rider på åsnan till folkets jubel. Men vi vet också att hans önskan inte i första hand är folkets jubel utan att varje enskild människa skall förstå vad som sker och vad som kan ske när vi går vidare tillsammans med honom.

Folkmassan jublar men jublet hos massan förvandlas lätt till någonting annat. Också det fick Jesus utstå. Därför är det viktigt att ge jublet en chans att få bli personligt. Som hos Johannes i episteln när han gråter häftigt när han förstår hur lite vi människor lyckas i våra föresatser att leva tillsammans med Gud.

Jublet kanske är lätt att frammana i de stora sammanhangen. Men där finns också möjligheten att gömma sig, bli en i mängden, bli nästan osynlig, bara som ett streck i statistiken över hur många vi är som samlas. Ibland behöver vi få göra det – komma och gå osedda. Då väljer vi själva. Men när ingen ser mig och jag behöver bli sedd – då kan det vara en katastrof att försvinna i mängden.

Vad har detta med första advent att göra? Första advent berättar om vad som hände när Jesus hälsades som kung när han kom ridande på en åsna in till Jerusalem. Första advent berättar om folkmassans hyllningar och är också ett tillfälle då många människor kommer till kyrkans gudstjänster. Här finns alla möjligheter att få vara med om de härliga sångerna, reflektera över vad det betyder när vi ropar ”välsignad är han som kommer i Herrens namn”. Men vad mer? Och sen?

Det är folkmassan som ropar Hosianna. Det är också folkmassan som några dagar senare ropar ”korsfäst honom”. Dessa två rop hör ihop. Det är ju den väg Jesus frivilligt väljer att gå. Att ta emot hyllningsropen och folkets avsky. Idag är det tid för glädje, fest och hyllningsrop till honom, Jesus Kristus. I morgon och varje dag från och med nu har du möjlighet att välja om du ska stå kvar hos honom också när snålblåsten börjar vina omkring. Det tar inte så lång tid. Avståndet mellan glädje och sorg är sällan långt. Inte heller avståndet mellan våra goda och våra dåliga val i livet.

Men, som ängeln sa till Johannes: ”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot.” Han har tagit emot vår hyllning och burit vår feghet när vi i stället vände ryggen till. Han har segrat! Vi kan med hela kyrkan i alla tider prisa honom som kommer i Herrens namn. Jesus Kristus är hans namn. Amen.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.