En osannolik historia?

En osannolik historia? Eller en kärlek vi inte fått se än?

1996 var ett annat år. Den trettonde söndagen efter Trefaldighet i tredje årgången hade andra texter än i år. Men jag lekte med att leta igenom gamla predikningar och hittade en som jag tyckte kunde passa i denna tid också. Den utgår ifrån en berättelse från Andra Krönikerbokens 28:e kapitel. (2 Krön 28:5-15 rekommenderas till läsning). Jag ändrar inget i min gamla predikan, den får stå som ett tidsdokument också…

En osannolik historia? Eller en kärlek vi inte fått se än?

Synen är inte obekant. Rad efter rad, kilometer efter kilometer traskar trötta människor på flykt från ett krigshärjat land. Det är bara att sätta på intern-tv:en i våra huvuden och några av de många TV-inmatade bilderna börjar rulla. Vi vet hur det ser ut.

Men lägg till en ingrediens till – soldaterna som går med vapnen dragna, stridsvagnarna som kör sakta före kolonnen och efter den, helikoptrarna som snurrar för att förvissa sig om att ingen flyr! Försök att tänka dig in i de vapenlösas och hemlösas situation. Hem har de inget kvar. Det har erövrarna tagit. Kanske har hälften av släkten raderats ut? Vart tog alla deras egna vapenföra män vägen? Och hur skall det bli med deras eget liv?

Allt detta har vi kanske inte fått se. Men vi vet att det händer, att det har hänt och att det kommer att hända igen. Och om vi vet det, så vet vi också mycket om den ondska och grymhet som finns i många människors liv, ja som hela mänskligheten är behäftad med.

MEN, nu skall vi lägga till dessa hemska bilder något som vi aldrig har sett! Men vi har hört talas om det, åtminstone en gång – alldeles nyss. Krönikerbokens skildring av fångtransporten är just en sådan händelse som många av dem som vi har fått se på TV-skärmen. Men den har något som vi inte har fått se: —–

Allting vänds om! Den stora skaran, två hundra tusen människor får stanna upp på vägen, se hur soldaterna som nyss vänt sin hårdaste sida mot dem, som förut drivit dem bort och tagit allt de hade, plötsligt börjar fråga efter hur de mår, ta fram kläder, se om deras sår, ge dem mat. Och de får se hur de förnämsta herrarna från den vinnande sidan kommer ner till dem och själva ser till att inga soldater mer kan göra dem illa. Och så får de den snabbaste möjliga transporten hem.

Hade de fått se vad som försiggått denna stora förändring, hade de sett att det var en enda mans verk. Profeten Oded är annars okänd, så okänd att han inte ens fått vara med i mina bibliska uppslagsböcker!  Men denna Oded lyckas stoppa krigsherrarnas planer med sina fångar. Och det enda Oded hade att komma med var detta: Herren har kanske gett er krigslycka, men ni har dödat era motståndare med en sådan illvilja som har nått ända upp till himmelen! Och nu vill ni göra resten till slavar! Då drar ni ju endast skuld över er själva inför Gud. Skicka folket tillbaka. Herrens vrede är upptänd mot er!

Tänk att det fanns ledare som förstod detta och lyssnade! Som kunde gå ner till soldaterna och förklara: Vi har gått för långt. De här människorna är ju våra syskon, av samma ursprung och har samma tro. Låt dem gå. Vår skuld är stor nog!

Skulle vi ha lyssnat? Sanningen är att oddsen är dåliga! Vi kan förstås försöka reducera hemskheterna till s.k. vanliga kontakter med våra medmänniskor där vi ofta och på många olika sätt gör oss skyldiga till elak eller orättvis behandling av andra. Men kan vi ta en förmaning? Vågar vi se felen vi gör som något som drabbar oss själva i vårt förhållande till Gud?

Paulus försökte få oss att lyssna i dagens epistel. Han skriver att vi skall avsky det onda och hålla fast vid det goda. Det låter enkelt. Men tillgivenhet och broderlig kärlek, eller överträffa varandra i ömsesidig aktning? Hur ofta har vi ens försökt?

Jesus vill hjälpa oss till att försöka förstå var hemligheten till att leva i kärlek till varandra finns: Den finns i att först ge allt åt Gud. Änkan som la alla sina två slantar i tempelkistan gav mer än alla andra. De andra hade mycket kvar att ge. Hon hade inget kvar att ge – bara att få!

Idag har profeten Oded försökt visa att sådant som är ont, – och då inte bara det kollektivt synliga utan allt det onda – är något som påverkar våra liv negativt och som vi aktivt måste vända oss bort ifrån.

Paulus ger oss den positiva förmaningen och en bild av hur vi som kristna skall lära oss att leva tillsammans i uppriktig och aktiv (!) kärlek. Samtidigt säger han att allt detta är en del i vår kärlek till Gud. Och Jesus själv avslutar med att säga – bara allt ditt duger som gåva åt Gud, som ett bevis på din kärlek till honom.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.