En gränslös förlåtelse?

Den gränslösa förlåtelsen – finns den?
Förlåtelse, försoning, kärlek – dessa ord är mycket vanliga i både Bibel och den kristna kyrkans förkunnelse. Det är stora ord, så stora att de också blir föremål för många försök att förklara vad de egentligen innebär. Det är inte alla försök som lyckas.

Den 23je söndagen efter Trefaldighet talar bland annat om förlåtelsen. Och de som sammanställt texterna för söndagen har tagit i så stort att temarubriken blivit ”Förlåtelse utan gräns”.

Det är oerhört stort. Men i många människors liv kan det låta obegripligt att det kan finnas en gränslös förlåtelse. Det är inte vad man ser eller känner som en möjlighet i sina egna liv. Det är oförrätter som är så stora att de är svåra att förlåta. Kanske till och med omöjliga. Med mänskliga mått mätt.

Men nu är den gränslösa förlåtelsen inte mätt med mänskliga mått. Det handlar om den himmelska, gudomliga måttstocken som fungerar annorlunda än vår egen. Det är ju därför vi är älskade av Gud. Oavsett hur vi bär oss åt finns Guds kärlek.

Men Guds gränslösa förlåtelse fungerar inte som ett beröm eller ett bevis för att vi får bära oss åt hur som helst. Den fungerar genom Jesus Kristus. Och vi utmanas och uppmanas att leva utifrån hans kärlek i alla våra mänskliga relationer. Hur svårt det än är.

Söndagens evangelium berättar också om hur svårt det kan vara; att tala någon till rätta, och om det inte går får jag i varje fall tankarna om att det då handlar om uteslutning. Alltså klara, tydliga gränser! Men den texten handlar kanske inte så mycket om att ge förlåtelse utan om att kunna bli föremål för förlåtelse. Den som vägrar ta emot har väl inte någon nytta av förlåtelsen? Eller?

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.