Ekumenik och trons liv

Ekumenik och trons liv. Två rubriker har jag kvar i min lilla ”serie”. Först ekumenik.

Ekumenik, vad är det?

Eftersom den kristna kyrkan inte ser på sin enhet så som Jesus gjorde utan utifrån maktstrukturer där kriterierna handlar om att kopplas ihop med någon kyrkligt definierad ”enhet” som Svenska Kyrkan, romersk katolska kyrkan etc så blir det också så att det som skulle vara grunden för vårt gemensamma liv i tron på Jesus Kristus i stället blir en med avgränsningar definierad gemenskap. Vi definierar vem som är med och inte är med. Men eftersom vi har läst vad Jesus bett om (att vi skulle vara ett) så är vi också missnöjda med bristen på enhet. Så vi ordnar ekumeniska samtal och möten med ”de andra”. Men redan i detta har vi också godkänt splittringen som något självklart. Vi godkänner att vi inte får ta emot nattvarden i den romersk katolska kyrkan därför att vi inte är just av den ”rätta gemenskapen.” Så tar vi påven i hand och tycker det är fantastiskt att få möta en stor kyrkoledare. (Jag tar bara påven som exempel, det spelar ingen roll vilket sammanhanget är och jag har inga särskilda synpunkter på påvens kyrka mer än om andra).

Jag vill inte finna mig i det som splittrar kristenheten i olika grupperingar. Men jag bryr mig inte om att det finns olika grupperingar. Det måste det med nödvändighet bli därför att vi är olika och i olika länder och kulturer får kyrkans liv olika uttryck. Men när vi säger att vi inte tillhör samma kyrka reagerar jag med det lilla enkla påståendet; det finns bara en enda kyrka och i den ryms alla.

Jag tänker mig att jag är rätt arg när jag inser att vi jobbar och sliter som kristna i olika grupperingar var och en för sig när vi skulle kunna vara starka tillsammans. Och samtidigt förhindrar vi andra människor att hitta vägen till Gud. För vi är så upptagna av våra egna små sammanhang att orken aldrig räcker till något mer.

Tro på Gud och tro på människan!

Vi säger att vi tror på Gud. Gud säger att han tror på människan. Och det är ju vi. Men varför tror inte vi på människan då? Skulle vi verkligen göra det så vore vi inte så insnöade i vår egen kyrkliga förträfflighet.

Hur jag ska få avsättning för alla dessa mina tankar i verkligheten vet jag inte. Men jag får väl börja med att vara tydlig med att jag tror på människan och vår möjlighet att leva tillsammans med varandra och med Gud.

Avslutning och lite personligt

Vad har en engelsk jesuitpater, en gammal kyrktant från Norrland, ett par svenska pingstpastorer, en gammal lärare i Kalmar, en amerikansk baptistpastor i en megakyrka, och några till katolska munkar gemensamt? Jo, att jag har fått oerhört mycket glädje av deras tro och undervisning. Men de svenskkyrkliga är lekmän, inte präster. Och ibland undrar jag om det är därför att vi i Svenska Kyrkan varken verkar orka eller hinna fördjupa oss så att vi har något mer att ge utanför sammanhanget? Eller om det är så torftigt helt enkelt i Svenska kyrkan därför att vi sysslar för mycket med oväsentligheter och fokuserar på det yttre skalet så mycket att det inte blir någon plats för det inre.

Svara på det den som kan.

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.