Dopets samhörighet med Kristus och alla andra döpta

Dopets samhörighet med Kristus och alla andra döpta

När jag får vara med om genom dopet införliva en människa i den kristna gemenskapen så tänker jag aldrig att det är viktigt att säga att nu tillhör lilla Kalle Svenska Kyrkan. Det är fullständigt sekundärt. Det är Kristus som tar emot Kalle och som präst är jag bara ett instrument för hans Ande och ord. Dopet är ett dop till Kristus, och som döpt är jag en med-lem i hans kyrka, den som är gemenskapen av alla döpta. Därför är jag kristen.

Tron är en relation. Som i våra mänskliga relationer kan tron vara både grund och djup, men den finns ändå där. Om vi någonsin ska tänka tanken att tron ska kunna bli en större självklarhet för många människor måste vi börja med oss själva och inse att vi är tämligen usla på att leva den tro som vi säger oss leva. Jag säger det för mig själv och till mig själv, men också till det sammanhang som kallar sig Svenska Kyrkan. Vi vill att alla ska vara med. Gott och väl – fast vi vet att alla inte är med eller ens någonsin kommer att vara det. Det troliga är snarare att fler och fler fortsätter att lämna Svenska Kyrkan just därför att det inte finns något där att hämta för dem.

Hur kan vi gå vidare?

Två saker som måste bli tydligare och bättre för att livet i våra församlingar och i Svenska Kyrkan inte ska dö ut:

  • Fokus på förkunnelsens innehåll: Vad är det vi säger om Gud? Om Jesus? Jag har hört och läst alldeles för mycket strunt för att tro att förkunnelsen är den som den borde vara i sin helhet även om det alltid finns både bättre och sämre. Men när präster inte ens talar om Jesus hur ska de kunna förklara varför vi säger att kyrkan är hans? Och om vi aldrig undervisar om vad Jesus gjort, undervisar i Bibeln, i trons liv, vad bön och andligt liv kan vara, hur kan vi då tro att människor ska få något mer än små brödsmulor av Herrens rika bord?
  • Äkta gemenskap: med det menar jag att vi måste lära oss att leva med varandra på ett sätt där vi visar att vi lärt oss av Jesus. Älska varandra så som han har älskat oss – borde vara ett ord som vi praktiserar och inte bara slänger oss med. Alltför mycket är det bara prat som inte visar sig i verkligheten. Hur möter vi människor, inte bara dem vi känner och nickar mot utan alla? Vad gör vi för människorna? Och vad gör vi för varandra? Som vanligt är det så att om vi inte börjar med dem vi har omkring oss hjälper det inte att se sig omkring efter de andra. (Under uttrycket äkta gemenskap finns allt det som vi ofta kallar diakoni, men också det uttrycket används ibland på ett sätt som gör att jag känner att det mer blir ett uttryckssätt i stället för något handgripligt.)

Genom dopet och tron levs vårt liv

Jesus sa till sina lärjungar att de skulle gå ut i hela världen och göra människor till nya lärjungar – och dopet och undervisningen om vad det innebär att leva som kristen handlar om samma två saker som jag nämnt här. Att få veta mer, lära sig mer om Gud, om Guds vägar, historia med oss människor genom Bibeln och hela historien – och att få leva denna tro tillsammans med andra. Utforska, dela erfarenheter kring tro och liv.

Tron omfattar därför hela vårt liv. Ingen del av det finns utanför. Men eftersom inte alla delar av vårt liv kan vara lika goda och glada måste vi också inse att livet som kristen är inte något annat liv än det liv vi annars skulle leva. Bara att det är tänkt att göra oss till mer mänskliga, mer hela som människor och dessutom något som ger oss ett hopp som räcker längre än till detta livet.

Därför finns också tron inom räckhåll för alla människor. Det är förmätet att tro att Gud gjort oss sådana att merparten av oss (per definition) inte vill ha med honom att göra.  Att hålla fast vi tanken att bara några få troende är vad vi får räkna med att vara för att människor är så bortvända från Gud är något jag inte vill göra. Jag vet också att vår Herre med människor gör saker som vi inte alltid ser. Det har han alltid gjort. Han vet själv vilka ”får” han har i sin hjord. Och det enda vi behöver veta i det fallet är att vi själva är kallade och att vi får vara med. Och att vi inte får hålla det hela för oss själva.

/Nästa del – kanske sista i den här ”serien” – några tankar om s.k. ekumenik.//

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.