Domssöndagen 2014

Domssöndagen den 23 november 2014 – en möjlig predikan om det nu hade varit så att jag skulle predika då.

Kommer du ihåg liknelserna om skatten i åkern och den dyrbara pärlan? Vi läste den på 18 efter Trefaldighet. Det kan vara intressant att börja med att berätta att dagens evangelium är den direkta fortsättningen av dessa två liknelser: Himmelriket är som en skatt, med himmelriket är det också som när en köpman söker efter dyrbara pärlor… och med himmelriket är det också som när man lägger ut ett nät i sjön.

Allt detta är bilder som Jesus ger sina lärjungar att fundera över. De hör ihop, även om vi använder olika söndagars tänkta teman till att skilja dem åt. Jesus vill något med sina bilder – och jag tror att de är viktiga för att vi ska kunna utvecklas och växa i vår tro som kristna.

Inför den 18 efter Trefaldighet september skrev jag så här en gång i en predikan:

”(Men) något stort finns som får oss att tappa andan när vi kommer tillräckligt nära. Jesus kallar det himmelriket. Det är så stort att vi skulle bli beredda att ge allt för att få tag på det. Samla ihop alla våra ägodelar och sälja om det så skulle vara att det räckte.”

Men det är inte så det går till. Himmelriket finns till för oss – det är en del av det liv som vi har i tron på Jesus. Som han själv säger: (Luk 17:21 – söndag före Domssöndagens evangelium) ”Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er”.

Samtidigt talar han om att detta Guds rike skall komma en gång – i all sin fullhet. ”Då döden är dödad och synden försvunnen och frälsningens fullhet för evigt är vunnen” (Sv.Ps 314:1)

Här blir det dock mer allvar i skildringen av hur det är med himmelriket. Nätet som läggs i sjön kanske kan vara en bild av den tid som vi har fått – och där Gud har gett oss möjligheten att söka efter himmelrikets skatter redan nu – på väg mot den slutgiltiga frälsningen då vi får vara med Gud i himmelen. När nätet dras upp är tiden ute. Med bilden antyder Jesus att ingen lämnas kvar ”i sjön” – alla hamnar i nätet som då blir bilden av domens dag. Där sorteras fisken – och den goda behålls medan den dåliga kastas.

Kanske är det många som har svårt med den här bilden. Det kan jag också ha. Men när Jesus talar om den tid som vi kallar den yttersta tiden och domens dag – eller om vi kallar det Kristi återkomst som just denna söndag – så finns det allvaret med, att somliga kommer att glädjas och andra att förtvivla. Det går ju en skiljelinje någonstans i detta, en gräns som vi kan närma oss med någon form av skräckslagen respekt eller glad nyfikenhet.

Det hjälper ju inte att försöka bortförklara allt det bibliska materialet som talar om himmelriket utifrån domsperspektivet. Samtidigt är det lika viktigt att komma ihåg att det inte hör till vår egen uppgift att vara den som vet hur det kommer att bli. Eller som det också uttrycks: Döm inte, så ska ni inte bli dömda – eller som i Jesus bön: ”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”

När Jesus talar om skatten i åkern och den dyrbara pärlan så står dessa för något viktigt i vårt sökande efter meningsfullt liv och tro på både nutid, framtid och evighet. Allt detta kan vi finna i tron på Jesus Kristus. Och när han bär en människa finns det inget annat som kan stå emot.

Om vi då lägger till den tredje delen av liknelsen, den som vi idag fick om nätet som dras upp – så blir det till en allvarsam utmaning att inte ge upp sökandet, att inte tappa taget om det hopp som vi har fått genom tron på Jesus. Och hur liten vi själva tycker att vår tro är så är det inte tron i sig självt som är målet utan gemenskapen med Gud, idag, i morgon och i all evighet. Detta stora kan vi inte någonsin bära själva utan vi måste i stället låta det bära oss.

Trons hopp är mycket större än vad vi kan se och förstå med vårt förnuft. Det går utöver allt det vi kan kalla förnuft, vishet eller vetenskaplig kunskap. Därför får det också ofta en stämpel – att det är vansinne, dumheter, ett religiöst nonsens. Det får vi stå ut med. Så har det alltid varit och kommer att vara för den som tror. Den som inte hittat dit kan inte förstå. Det vi kan hoppas är att vi med vårt hopp kan inspirera fler att våga tro och hoppas på himmelrikets tid – vad vi än kallar den.

Paulus skrev om den (i episteln idag) 1 Kor 15:22 ”Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus.” och i slutraden säger Paulus att allt ligger i Guds hand ”så att Gud blir allt, överallt.”

Gud blir allt, överallt. Det är bara att fundera över hur det ser ut idag. Att Gud finns med här och där, och kanske mer än vad vi kan se, det är nog inte så svårt att tro. Men så ser vi ut över världens alla eländiga platser, och ser människors livsvillkor trasas sönder, förstöra och förgöra genom andra människors ondska eller oförstånd och undrar kanske – var finns Gud i detta? Jag tror att en del av svaret finns inom oss själva – nämligen i frågeställningen ”vad gör vi åt det?”

Kan hoppet då leva? Jag tror att vi själva måste ta steget ut och bestämma oss för att hoppet lever – inte bara som en teori som vi inväntar tills domens dag. Då är det inget hopp utan bara en påklistrad fasad.

Gud blir allt, överallt. Det är vad han vill. Det är vad Gud kommer att göra till slut. Därför tillhör det vår tro och vårt kristna hopp att tydligt leva det i våra liv, i församlingens liv och i den värld vi är satta att tillsammans med vår Herre och Gud kasta ut näten, hjälpa människor att finna skatten och pärlan så fler kan bäras av det som skall bära ända in i himlen. Ingen har dock lovat oss att det skulle vara enkelt.

När vi firar gudstjänst använder vi trosbekännelsen som ett sätt att tala om att vi vill tro och leva detta.

Texter 3 årg: 1 Kor 15:22-28, Matt 13:47-50
Psalmförslag: 320:1-4, 174, 798, 490

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.