Dina vänner är mina vänner

Jesus kallar Levi att följa honom. De kommer nära varandra – och som en gest bjuds Jesus på middag. Men han är inte ensam – Levi bjuder med alla sina vänner och bekanta. Han bjuder in Jesus i sin värld. Och Jesus följer med honom, låter Levis vänner bli sina egna vänner. ”Dina vänner är mina vänner.”

Men det är inte alla som gör som Jesus! Fariséernas reaktioner visar hur lätt det är att ha åsikter om andra människors liv, att bedöma och döma ut dem som inte ser ut att hålla det mått som vi mäter upp åt dem.

”Hur kan han!? Vet han inte vilket patrask han har omkring sig? Och han ska vara profet!?

Vad ska man säga till dem som alltid är beredda att trycka ner dem som redan ligger? Hur ska vi tolka Jesus när han talar till fariséerna? Har det ingen betydelse hur vi lever? Får vi inte ställa krav på människors moral?

Jesus säger: ”Gå och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer.”

Så säger han som offrat sig själv för våra synders skull. Barmhärtighet vill jag se och inte offer. Men talar inte både Bibeln och predikanterna mycket om offer? Jo, därför att det finns en som offrar sig för alla oss andra – Jesus. Paulus säger någonstans: ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”  Gud bevisar sin kärlek till oss. Detta är vad som har predikats i två tusen år. Guds kärlek bevisas genom att Jesus dör på korset. Därför står det också i Hebreerbrevet: ”Efter denna Guds vilja har vi helgats genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla.” (Hebr. 10:10)

Men betyder detta att vi har lärt oss vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer? Vi ser att Jesus bemöter varje människa på ett unikt sätt. Han ser vad vi behöver. Han öppnar sin vänskap för dem som kommer i hans närhet. Han trycker inte ner, han ger syndarna en ny möjlighet till ett liv som de aldrig trott sig om att kunna leva.

Men hur lär vi oss? Vad har vi lärt oss?

När vi ser på Jesus kan vi lätt komma in på teoretiseringar av betydelsen av hans död på korset, hans uppståndelse och himmelsfärd. Det finns många teologiska böcker som handlar om detta, och mängden predikningar lär vara omätbar. Så långt är allt gott och väl. Vi börjar få lite grepp, tror vi.

Sen gäller det att gå vidare till vårt eget liv. Också där kan det gå bra till en början. Vi kan se hur Jesus offrar sitt liv för våra synder. Så skönt att veta, tycker vi ganska snart, för så fort vi börjar försöka leva i tron på Gud upptäcker vi att vi inte håller måttet. Genast kommer vi in på hur Guds nåd kommer in i våra liv och vi får ta emot förlåtelsen. Han har ju offrat sig för oss – förlåtelsen finns där inom räckhåll.

Men vi är inte ensamma. Skaran kring Jesus är mycket större än vi tror. Vi har inte någon ensamrätt på att vara hans närmaste lärjungar. Inte förstår vi oss bättre på Gud än andra? Eller?

Här kommer fariséen inom oss fram. Den delen av oss som kräver att vår egen förståelse och tolkning skall komma före andras. Det är ju så mycket enklare att påstå ”så här är det” än att medge att det kan finnas flera olika sätt att tänka kring en viktig sak. Som det här med offer. Många tror att de måste offra allt roligt i sitt liv om de blir kristna. Självklart har de fel. Men varifrån får de alltihop?

Kan det vara så att vi ibland talar om för människor hur de ska leva innan vi blivit deras vänner? Som fariséerna blir vi då – ivriga att påtala för Jesus vilka människor som inte duger till hans rike. Sanningen är förstås en annan – ingen duger men alla är välkomna! 

”Dina vänner är mina vänner.” I de orden ligger barmhärtigheten öppen. Den kräver inte fullkomlighet, rätta åsikter, rätt sorts kläder eller visst sätt att vara, den kräver inte ens en ”rätt tro.” Barmhärtigheten tar emot när det skulle varit rättvist att stänga dörren.

Därför behöver vi lära oss att säga också till Jesus: ”Dina vänner är mina vänner.” Då har vi lärt oss något om vad barmhärtighet är.

Men behöver vi inte offra något? Jo, men vi kan där börja med att stämma in i Hebreerbrevets ord:

”Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn.” (Hebr. 13:15)

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.