Den stigen går jag med glädje – 8 söndag efter Trefaldighet

I Psaltarens 119:e psalm vers 35 står det så här:

”Led min vandring efter dina bud, den stigen går jag med glädje.”

Jag vill börja predikan där, för att knyta till evangeliet där Jesus talar om att vägen som leder till livet är smal, liksom också porten som leder till denna smala väg. Det är inte en väg för höga hastigheter, snarare en smal stig där man endast kan ta sig fram gående. Stigen är liten, vägen är smal. Att ta sig fram tar tid. Och tiden är en nödvändig del av vårt liv.

Kontrasten blir tydlig när vi jämför med en motorväg. Här får många plats samtidigt i flera filer. Motorvägen är till för höga hastigheter och det gäller att ta sig både till och från den på ett smidigt och snabbt sätt. Därför är också påfarterna och avfarterna breda och väl anpassade till den trafik som råder på motorvägen.

Jag tycker om motorvägar när jag behöver ta mig snabbt från en plats till en annan. Det är ju snabbheten som är hela poängen. Att inte förlora onödig tid i att sitta i bilen på småvägar när det finns snabbare sätt.

Men när vi ska tala om vårt liv och vad det ska leda till har vi ingen nytta av att jämföra det med en motorväg. Ändå ligger tanken nära idag eftersom Jesus talar om den breda vägen som leder till fördärvet och alla de många som går på den. Men jag väljer i stället att gå tillbaka till den lilla stigen.

Överallt i Småland finns det små skogsstigar och vandringsleder. Att gå ut en vacker sommardag och promenera genom skogen, lyssna till fåglarnas sång och vindens sus, se på träden, bäckarna i skogen och de små sjöarna är ett vilsamt sätt att färdas på. Det går långsamt. Det tar tid. Men hur många tar sig den tiden?

Idag är människor ofta väldigt stressade. Jag tänker inte försöka analysera samhällssystemet för att låtsas hitta en välformulerad förklaring. Inte vill jag heller försöka att tala om hur man ska göra för att bryta med det mönster som gör att människor tycks mer och mer stressa ihjäl sig. I stället är jag intresserad av att fundera över hur det Jesus säger till oss i evangeliet påverkar oss som kristna och som församling.

Tar vi det till oss? Begriper vi vad han menar? Förstår vi allvaret i hans ord och hans omsorg om våra liv och de vägar som vi vandrar genom livet? Eller blir det bara vackra ord?

Det är få som finner den smala vägen säger Jesus. Så har det alltid varit. Ibland har vi i kyrkans liv säkert använt det ordet som ett sätt att förklara varför det är så få som kommer till kyrkans gudstjänster. Då har engagemanget i församlingen fått stå som en bild för den smala vägen och alla andra, de som inte kommer till kyrkan fått stå som mall för dem som går den breda, fördärvliga vägen.

Men mot den missuppfattningen har vi idag fått profeten Jeremias ord, de som han fick i uppdrag att ropa ut till folket som kom till templet för att tillbe Herren. Han står inte och dunkar folket i ryggen och gratulerar dem för att de kommit till kyrkan. Han predikar inte heller för dem att om de bara ber mer och läser sin bibel ännu mer så kommer de säkerligen att vara kvar på den smala vägen. Nej, han slår undan fötterna på dem som tror att allt står väl till med våra liv bara vi kommer till kyrkan.

Herrens budskap genom Jeremia är: ”Ändra era liv och era gärningar, så skall jag bo bland er på denna plats.

Läser vi vad Paulus skrev i dagens epistel talar han om vår samhörighet med Gud. Han säger att vi är Guds barn därför att vi (genom dopet) har fått hans Ande. Samtidigt ger det oss ansvar – vi får kallas arvingar, därför att vi fått ärva det budskap som Gud har gett till sina barn. Arvet är inget vi kan ta lätt på. Därför säger han att till det hör att dela det lidande som Jesus har gått igenom för att också – så småningom – kunna dela hans härlighet.

Det är inte alltid så lätt att förstå alla små finesser i Bibelns undervisning. Men lägg ihop följande:

  1. Jeremias uppmaning till folket att ändra sina liv.
  2. Paulus som påminner oss om att livet i tron på Kristus är ett ansvar där vi uppmanas att dela det lidande som Jesus har tagit på sig.
  3. Jesus som säger att vägen som leder till livet är smal och att det är få som finner den.

Bibelorden som läses i varje gudstjänst är till för att undervisa, förmana, upplysa och uppmuntra. Många människor tror att kyrkans gudstjänster inte längre har något relevant att ge dem. Därför stannar de hemma. Jag tror att de i alltför många fall gör rätt i det. Jag ska förtydliga vad jag menar genom några frågor:

  • Finns det något som vi som församling kan ge dem?
  • Var har de sett eller hört om de kristnas förändrade liv – som dessutom verkar intressant att försöka att följa efter?
  • När har de hört talas om att det i just ”vår” kyrka firas så härliga gudstjänster att man inte kan låta bli att komma dit?
  • Och tråkighetsstämpeln – oavsett om kyrkan förtjänat den eller inte – vad gör vi med den?

Att leva tar tid. Att få en trött, gammal och kanske sovande församling att bli en livsbejakande, glad och utåtriktad gemenskap tar lång tid. Men även om Jesus säger att det är få som finner den smala vägen som leder till livet, så uppmanar han oss att söka efter den och att hjälpa andra människor att finna den och lära sig att gå den.

Kanske är det så att vår egen och vår församlings bön borde vara:

Led min vandring efter dina bud, den stigen går jag med glädje.

Vårt intresse kan knappast vara att analysera den breda vägen med alla dess fällor. I stället måste vi satsa på att göra den smala stigen med alla dess farthinder till den mest attraktiva och det mest glädjefyllda alternativet.

Men vi måste alltid börja med oss själva. Ställa oss frågor som: hur ska ändra mitt liv? Hur delar jag Kristi lidande? Hur håller jag mig till den smala vägen – och hur lär jag mig att gå den med glädje?

Vi har som kyrka och församling inte rätt att välja den breda vägen. Men vi kan inte heller med automatik påstå att vi redan har hittat den rätta vägen och att vi i glädje redan vandrar där på de smala stigarna som leder till livet.

Men vi kan veta att vår kallelse är att söka efter livets vägar, för oss själva, för vår församling och kanske till och med för att så småningom kunna visa andra vägen till den stig där Guds barn går i glädje tillsammans – oavsett hur få eller många vi är.

Därför kan vi i tron på att vara ledda av den Ande som är från Gud och som gett oss rätten att kalla oss Guds barn – ställa oss upp och bekänna vår tro. Någonstans måste man börja.


Denna predikan är 12 år gammal. Information om den kanske kan vara så här:

8 efter Trefaldighet den 17 juli 2005
Högmässa i Madesjö kyrka
Psalmer: 401:1-3, 279B, 266B, 298, 278.
3 årgången: Jeremia 7:1-7, Rom. 8:14-17, Matteus 7:13-14

 

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.