Den saliga sorgen

Den saliga sorgen. ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet”.  Matteus 5:3-5

”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.”

Jag tror att många människor kan ha svårt att förstå dessa ord. Om vi tänker att Jesus talar om dem som sörjer sina anhöriga som nyss dött, kan det möjligen kännas som ett sätt att klappa dem på axeln och säga att tiden läker alla sår och att de skall bli tröstade. Då blir det snarare ett hån.

Men det är inte denna typ av sorg Jesus menar. Han talar om något annat. Han talar om sådant som vi i vår tid helst vill slippa höra talas om. Han talar om det som finns i våra hjärtan, det som finns i överflöd i våra liv och runt omkring oss, nämligen om synden.

Jag tänker mig att här få ta upp just sådana livsviktiga ord som synd, nåd, barmhärtighet. Framför allt därför att de beskriver sådant som händer i oss och som också kan ta tag i våra liv och förvandla dem. Till befrielse eller tvärtom.

Det profetiska i vår tid är förmodligen samma röst som Herrens profeter i alla tider har talat. Verkliga profeter talar Guds budskap för att i människan väcka den sorg som leder till tröst. Deras sanning bärs fram med smärta. Möts de av likgiltighet reagerar de inte med vrede och förakt utan tårar.

Jer 13:17 ”Men om ni inte lyssnar till detta, måste jag gråta i det fördolda över ert högmod och fälla tårar. Ur mina ögon skall tårarna strömma när Herrens hjord förs bort i fångenskap.”

Profeten gråter inte på torget, synligt för alla för att samla sympati utan i det fördolda.

Den typen av sanning som är profetisk in i våra liv kan vara mycket svår att ta emot. Den är av den sort som sårar för att vi ska bli helade. Spjärnar vi emot sanningen når vi inte fram till befrielsen.

Sanningen om min synd är inte Guds dom över mig utan hans sätt att visa vägen till befrielse. Utan sorgen över synden, utan ångern – den rätta ångern efter Guds sinne – är det en svår väg kvar att gå till befrielsen.

Den saliga sorgen som Jesus talar om finner vi i mötet med sanningen om vårt eget liv.

Vi talar ofta i kyrkan om nåden, om Guds förlåtande nåd. Men talet om nåd kan vara bara prat, och dessutom ett sätt att lura människor att tro att evangeliet om Jesus Kristus är en ”billig” historia. För att ta emot nåden måste vi möta Guds barmhärtighet på riktigt. Endast den som vet sig vara ovärdig att komma inför Guds ansikte kan ta emot hans nåd.

Det är här som tårarna kommer in. De behöver inte vara synliga utåt, men måste få ett fritt flöde inåt. Tårarna hör ihop med sorgen, sorgen över synden som ständigt finner sin väg in i vårt liv.

Sorgen över synden och glädjen över frälsningen finns i samma tårar.

Synd, nåd och barmhärtighet. Ett ord fattas idag, nämligen ordet förkrosselse. Förkrosselsen hör ihop med sorgen över synden. Nej, det är inte något modernt ord, men det som ordet berättar om är livsnödvändigt för att evangeliet om Jesus Kristus skall få liv i och genom oss.

Förkrosselsen är en smärta som drabbar människan, ett styng i hjärtat när hon ställs inför sanningen om sig själv och inte kan slippa undan. Mötet med Sanningens Ande får insikten om vår belägenhet att gå upp för oss. När detta händer förstår vi inte hur vi kunnat ta så lätt på våra svek och synd, hur vi till och med försvarat dem. Vi fylls av stor sorg. Men inte en sorg som efterlämnar dysterhet. Det är den ”saliga sorgen”, som Jesus talar om i sin bergspredikan.

Gråten kan härledas till både himlen och helvetet. Sentimentalitet förblindar. Gråt som bara kommer av otillfredsställelse med sig själv, som ett beklagande över den egna oförmögenheten är en återvändsgränd i själen. Det egna jagets veklagan om att inte vara förstådd är inte Andens tårar. Där bor ingen ånger, inte medlidande utan bara ett beklagande över mig själv och min olycka.

Den saliga sorgen begråter inte sitt öde, den gråter över sin synd. Och ändå är det inte förtvivlans och självömkans tårar. Förkrosselsens tårar är framsprungna ur ett genomskådande av den egna själen, en plötslig och omskakande insikt, som har en renande verkan.

Moralismer och präktiga pekpinnar förmår aldrig väcka den sorgen, de efterlämnar endast fördömande och ilska. Sorgen efter Guds sinne är en Andens gåva: han skall visa världen vad synd är, säger Jesus (Joh. 16:8.) Hur skulle vi kunna annat än gråta när vi ser vår egen synd, ser hur vi ödelagt paradiset och förskingrat livets gåva?

Smärtan som överväldigar är tung och djup. Likväl är sorgen salig. Den är början på en ny dag, en uppståndelse från de döda!

Den saliga sorgen leder till tröst och lättnad, inte skam. I samma ögonblick vi bekänner vår synd är den förlåten. Sorgen vänds till jubel. I tårarna, vars källa är korset, glimmar redan uppståndelsens ljus. Men utan tårar kan ingen bli frälst.

Förkrosselsens tårar förvandlas till glädjens tårar genom Guds barmhärtighet. Genom död till liv. För att uppstå måste vi först dö. Det är en insikt som inte heller bara kan förbli en teori. Det är nyckeln till allt andligt, kristet liv i tron på honom som befriar till evig salighet.

Omvändelse är en livsattityd, ett skeende i våra liv som vi behöver bli mer öppna för. Det är en attityd som färgar allt i vårt liv i en värld där synden dagligen sårar oss, en attityd som får tacksamheten att överflöda.

Kyrie eleison!

//ursprung: ”Den saliga sorgen” –  Temamässa i Madesjö kyrka den 25 november 2004. Med psalmerna: 230, 281, 234, 545 och säkerligen en hel del lånade tankar från någon av mina favoritförfattare//

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.