Den helige Johannes döparens dag

Johannes namn, historia och tradition, utmanande profeter och Guds oföränderlighet i en föränderlig värld. Kanske skulle det här kunna handla om det.

Den helige Johannes döparens dag den 26 juni 2016

Varför heter vi som vi gör? Varifrån har du ditt namn? Är det ett typiskt namn för din släkt eller något helt nytt? Om du vet lite grann om hur man kan resonera i familjer och släkt när ett barn föds, då kan du sätta dig in i berättelsen om pojken Johannes som inte fick heta som släkten ville.

Ibland händer det något som gör att allt förändras. Allt det där som vi var så säkra på var rätt och riktigt och helt omöjligt att ändra på är plötsligt helt annorlunda och förändrat. Det är inte samma värld nu som det var när jag var liten. Och allting förändras fort. Nej, inte allt! Gud förändras inte.

Sakarias släkt och familj hade sin historia. I den ingick särskilda mönster från generation till generation. Så var det också med namnet. Precis som jag heter efter min farfar som hette efter sin farfar. Men så griper någon in i denna historia och förändrar allt. ”Johannes är hans namn”, är den envise faderns budskap. Och det vågar han göra därför att han själv tvingats acceptera att Gud gripit in i hans liv.

Det är inte så lätt att berätta för andra om de upplevelser som man själv haft. Men det är viktigt att berätta. Sakarias fick berätta för de andra om allt som hänt honom och som fick honom att ge sin son namnet Johannes. Och människorna förundrades – vad är det som kommer att hända härnäst? Vad vill Gud göra mer för nytt?

För visst vill Gud fortfarande göra något nytt – av oss och av våra liv. Fast ibland blir vi riktigt tråkiga och slutar förvänta oss att något nytt kan hända. Eller så tror vi att vi redan nu vet tillräckligt om allt det som vi behöver veta. Men det gör vi aldrig! Gud förändras inte. Han vill alltid mer än vad vi förstår!

Jeremia är som en av de stora profeterna i Gamla Testamentet. Han är rak och utmanande i sitt budskap, både mot enskilda makthavare och mot ett helt folk.

”Hör Herrens ord, du Judas konung.” ”Handla rättvist och rättfärdigt och rädda den utplundrade ur förtryckarens våld.”

Detta har alltid varit Guds budskap till alla makthavare – se till allas bästa, och värna särskilt om dem som har svårt att försvara sig själva. Profeter som Jeremia säger obehagliga sanningar även om konsekvenserna kan bli farliga. På så vis hör Jeremia ihop med Johannes döparen. Båda var profeter som talade till folket om deras liv, vare sig det var till makthavare eller till folk i mängden.

När Paulus på sina missionsresor kom till en ny stad, besökte han alltid synagogan på platsen (om en sådan fanns). I en stad som hette  Antiochia fick han och hans medarbetare följande uppmaning från synagogföreståndaren: ”Bröder, om ni har något att säga till folkets uppbyggelse, så gör det.”

Då predikar Paulus utifrån det judiska folkets historia om den Gud han känner. In i detta bakar han in berättelsen om Jesus som en fortsättning och uppfyllelse av alla Guds löften. Här kommer också Johannes döparen in. Paulus berättar om honom att han förberedde folket på att Jesus skulle komma ”genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk.” Och Johannes sa att det kommer en efter honom: ”Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.”

Jeremia läxade upp kungar och andra potentater. Det ingick i hans uppdrag att varna folket för de katastrofala följder av den politik som fördes. Men Jeremia hade det inte lätt. Ständigt var han illa omtyckt av makthavarna och folket ville nog hellre höra vackra ord om Guds frid och välsignelse än om att ta ansvar för det liv som de levde.

Hur blev det med Paulus? Ja, den predikan han höll i Antiochia i Pisidien ledde till ytterligare en predikan veckan därpå. Då blev han utkörd från stan av sina judiska medbröder, som inte kunde acceptera att Jesus skulle vara den frälsare de väntat på. Men de andra, de som inte hade fått vara med från början, de som kallades hedningar, de lyssnade med öppna sinnen och många kom till tro.

På samma sätt blev det för Johannes. Många lyssnade och tog hans ord till sig. Andra blev arga och satte stopp för hans förkunnelse.

I Bibeln hittar vi flera sådana berättelser. Att Guds ord till oss endast skulle bestå av vackra ord om gemenskap och kärlek är bara sånt som vi ibland skulle vilja önska. Men att tala allvar om människors liv betyder alltid också att det som inte är bra kommer på tal. Den som vågar lyssna till den röst som ifrågasätter är närmare sanningen än den som bara vill höra att allt står väl till. Gud förändras inte. Men han vill utmana oss till förändring!

Allt det budskap som Herren har gett oss har vi att förvalta i den tid vi lever i just nu. Budskapet kanske är gammalt och i sig oföränderligt, men det betyder inte att Gud har slutat att göra något nytt. Vår egen personliga historia är mycket längre än det liv vi levt. Vi är en del i ett större sammanhang, en familj, en släkt, ett lands historia, där Guds verk varit synliga hela tiden – för dem som velat se det.

Vi vet aldrig vad som kommer att hända härnäst. Men vi lever i Guds hand – och vi kan ta vara på den historia som han gett oss, både vår egen historia och de berättelser som han ger oss ur Bibelns och kyrkans historia. När vi gör det, blir det liv vi lever nu berikat av det liv som andra människor levt före oss – och vi själva får se mer av det liv som Gud har i beredskap åt oss.

Det är stort nog för mig…

Författare: Lói Stefánsson

Jag är islänning, numera också svensk. Bott i Sverige sen 1976. Inga planer på att flytta härifrån men älskar Island - och Sverige.