Ganska logiskt då dessa grupper är rätt svaga. Polisen är kanske den sista tunga ”Stalinist-organisationen” i landet som arbetar kontra-kundmässigt. Man har satsat otroliga resurser och är numera 25000 personer varav häften i blåställ.

Känner vi oss tryggare eller är det färre brott? Finns det många blåställ ute fre-lördag kväll och natt. Nope. Men lön har de skrikigt upp till i snitt 29000:- i månaden. De vill ju givetvis jobba dagtid mån-fredag.

Blir du åtalad i något dröjer det 2 år innan rättegång faller. Skolan är en djungel med olika företag och utbildningar som gör att ingen unge längre vet var de ska plugga. Lärarna tjänar 22400:- efter 4 års studier på fil.mag nivå.

Vi kan sänka restaurangmoms till en kostnad av 5 miljarder som garanterat ej kommer kund till godo utan stoppas i egen ficka. Vem protesterar??? Det blir mycket omsorg för 5 miljarder. ( försvaret kostar ca 50 miljarder)

Listan kan göras lång. Men min övertygelse är att vi ska ha en stark gemensam sektor som med människokärlek, värme, empati och med resurser kan hjälpa oss då vi är svaga, unga, gamla eller faller.

Sådana som du och jag vi kan hantera kriser förhoppningsvis. Och de som kan ska givetvis hjälpa de som inte kan.

Vi måste skapa ett samhälle som har en korrekt affärsidé. Idag är Sossar och Moderater same same. Sossarna var med och kommunaliserade skolan. Lade grunden för friskolor.

Fortsätt gärna med ditt bloggande. Det är bra med öppna tankar. Givetvis extra intressant från en ”Guds man” att läsa för oss allmoge.

God fortsättning.

PT

När jag nu läst igenom det hela igen och dina frågor så vill jag be dig att läsa just de avsnitt där jag skriver om sammanblandningen av kyrkligt och världsligt. Den har alltid funnits där som en möjlighet. Men jag menar att den har blivit så självklar att många inte ser den. Det är jättebra med människor som engagerar sig, och det behövs verkligen fler. Både i politiken, i vardagens olika grupper och föreningar, och i kyrkan. Men jag tror inte att man kan förenkla det genom att säga att det är samma människor som engagerar sig överallt. Det ser visserligen så ut, ofta. I kyrkorådet finns det kanske flera som är eller har varit kommunalpolitiker, eller till och med riksdagsledamöter. Det är inget fel i det. Problemet som jag ser det handlar om vilket kommer först?

Kommer tron och kyrkan först (efter det att vara en engagerad människa) så påverkas allt det andra utifrån det. Många kristna är aktiva politiker också. Men om engagemanget i kyrkans styrelser och organ är en grej till hos den som redan håller på med många andra ”uppdrag” riskerar det kyrkliga att bara vara en till grej i högen, en sak som har samma dignitet som alla de andra uppdragen – och man ser det på samma sätt. Jag har mött många kyrkopolitiker som ser det kyrkliga engagemanget som ett utflöde av sitt allmänna politiska engagemang. Det är inte fel. Men sammanblandningen av kyrkligt och världsligt, av makt på olika nivåer ger mig rysningar ibland. Eller ofta.

Det jag pläderar för är att kyrkans folk skall styra kyrkan. Med kyrkans folk menar jag de som i grunden är de som bär uppe kyrkans liv. De som firar gudstjänst. De som tror, ber och i sina liv vill följa Kristus. Den organisation som vi nu har i Svenska kyrkan hjälper inte till att få fram den typen av kyrka.

Jag har ingen mirakelmedicin på lager vad gäller att få människor att i horder dras till kyrkans söndagliga gudstjänst. Men om vi slutar fira gudstjänst dör församlingen. Och om vi endast firar gudstjänst och inget annat så dör den också! Av överfromhet, av ord utan handling. Typ.