22 söndag efter Trefaldighet

Vad är att bli förlorad? Och frälst – räddad?
Dagens predikan som den skrevs – även om den blev lite annorlunda när den väl hölls…

Det finns en enda anledning till varför Kyrkan och kristendomen finns! Den anledningen går att uttrycka på många sätt. Idag kan vi kalla det ”Frälsningen”. Frälsningen beror på Jesus, och den handlar om att han vunnit seger över död och mörker för evigt. Och att jag som döpt och kristen lever mitt liv här på jorden i ett löfte om det eviga livet där mörker och ondska inte har någon makt.

Striden mellan mörker och ljus pågår ständigt. Vi kan också kalla det kampen mellan ont och gott. När ljuset inom oss sviktar går vi under, övervinns av mörkret. Fysiskt och psykiskt, andligt och på alla sätt under. Men allt det som ljuset står för – godhet, kärlek, gemenskap, hopp – motverkar mörkrets och ondskans makt inom oss och i hela världen.

Två små bibelord från dagens texter:
Jesus sa: ”Vandra medan ni har ljuset så att mörkret inte övervinner er!”
Profeten sa: ”Kom… låt oss vandra i Herrens ljus.”

Det är skillnad på mörker och mörker samt på ljus och ljus. En liten glödlampa är en sort ljus – det inre ljus som en människa kan bära på och vara buren och ledd av är något helt annat. Fast ljusets funktion är alltid densamma – att kasta ut mörkret!

Alla, ja nästan alla filmer, serier, fantasy etc skildrar kampen mellan mörker och ljus – ont och gott. Vi har det i Harry Potter, Sagan om Ringen, Star Wars, böcker och filmer som oerhört många har fått med sig på vägen. Men också i hjältefilmer och serier där hjältarna ofta har en egen inre kamp med sitt eget mörker. För det inre mörkret är det många som kämpar med.

Och alltid vet vi vad som händer när mörkret tar över. ”May the force be with you” – ja den goda kraften. För den mörka kraften tar över ditt liv och alla andras. Mörkret slukar allt på sin väg. Samtidigt – när ljuset står emot, när ljuset inte blir förorenat av mörkret, så står det som segrare till slut. Ungefär som det enkla som vi gör när vi går in i ett mörkt rum och trycker på strömbrytaren. Vips – så är mörkret borta.

Men visst kan det se mörkt ut ibland. Men påskens första psalm berättar: Sv Ps 146:2 – påskens psalm:

”Här var mellan ljuset och mörkret en strid.
Dock segrade ljuset för evig tid.
Nedstörtad är döden (och tron står opp
Bland jordiska öden med himmelskt hopp.)

Döden är nedstörtad! Det handlar om Jesus och hans uppståndelse. Kraften i hans uppståndelse är som ett starkt ljus som spränger sin väg genom det kompakta mörker som är dödens mörker. Det är där som han visar vem som är Frälsaren! Han som brutit dödens makt. För trots allt mörker som fortfarande finns, och all död som aldrig verkar ta slut så tror vi att Jesus räddar oss från dödens mörker till det eviga livets ljus. Det betyder helt enkelt: Döden skrämmer inte längre!

Jesus är det ljus som vi bärs av. Genom dopet har vi fått ett inre ljus, ett frö till evigheten. Och det har vi på grund av det som Jesus gjort när han självmant gick in i det mörkaste av allt mörker – döden. Hade han varit kvar i döden skulle inga kristna finnas. Ingen kyrka. Ingen tro som vi känner den.

Men nu har han uppstått. Mörkret – hur mörkt det än verkar vara – har inte övervunnit ljuset. Johannes evangelium 1:5 ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Jag tänker mig att vi kan använda en enkel bild från vardagen för att ha med oss tron på uppståndelsen och ljusets seger över mörkret:

Varje morgon, när ljuset från solen börjar lysa sin väg genom vårt höstmörker, kan vara en bild av det hopp vi har om frälsningen. För varje dag som vi får vakna till en ny dag är hoppet kvar. Hoppet för världen och för dig och mig. För Jesus lever!

I den mörkaste natten börjar lovsången. (se Psalt 108:3 ”jag vill väcka morgonrodnaden” – 1917)

Vägen till himmelen

Det finns en väg till himmelen! Varje dag i våra liv är vi någonstans på den vägen. Men vi ser inte den förrän vi är framme där. Och än så länge är vi inte där.

Men många andra har gått den vägen före oss. Det är om deras liv, deras tro och hopp som vi påminns denna söndag. Det berättar om dem som gått före oss i tro och hopp – och varför det är viktigt att hålla fast vid tron, också fast vägen till livet är lång.

Episteln berättar om dem. Om deras tro och längtan efter det nya landet, det bättre landet, det himmelska som de bara ”sett i fjärran” men samtidigt ”hälsat det”. Vad betyder det för mig här och nu? Att ana och se något som i fjärran närmar sig och hälsa det som något verkligt och riktigt utan att se det fullt ut?

Det handlar om tro – den kristna trons hopp som bygger på allt det som Jesus Kristus gjort för oss.

Tron bygger på berättelsen om Jesus som kom för att rädda oss från död till liv genom sin död och uppståndelse. I denna tro lever vi här på jorden vårt liv på vägen till det himmelska livet. Men vägen dit går genom döden.

Vi påminns om det i dopet. Att bli döpt i Faderns och Sonens och den helige Andes namn handlar om att få del av det liv som är i Gud och genom Gud. Där finns också vår död med – symboliskt och verkligt. Det är genom livet vi går – och vi går mot döden var vi går. Men samtidigt går vi mot livet var vi går – då vi går mot det himmelska livet som Gud lovat oss genom Jesu uppståndelse.

Vi påminns om det i dagens GT-text; där folket får ett löfte om det nya landet som de ska ta i besittning: ”Om tre dagar skall ni … komma till det land som Herren, er Gud, ger er…”

Och tre dagar fick de vänta på att gå över floden. Här påminns vi om Jesus som på tredje dagen uppstod från de döda. Under tiden kändes det som allt hopp var ute. Det var lärjungarnas känslor. Allt är förlorat. Han är död. Men allt förändrades på den tredje dagen. Från mörker till ljus – från död till liv – från förtvivlan till himmelrikets glädje.

Om tre dagar! Det säger också att vi måste lära oss att vänta. Också om det blir mer än tre dagar, ja även om det skulle bli tre tusen år! För det är precis där vi befinner oss – hela livet är också en väntan efter det himmelska livet!

Redan i Bibeln talas det om dem som trodde och inte fick se. ”I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden.”

De längtade till ett bättre land, ett i himlen, står det. Det behöver också vi lära oss att göra. Det kanske inte är så svårt. Vi är ju experter på att längta efter något annat än det vi redan har. Men när vi bara längtar efter saker att köpa eller efter att konsumera upplevelser så vet vi att vi snart längtar efter något ytterligare. För längtan efter något mer finns nerlagd i oss. Och vi kommer inte att förstå den förrän vi också vänder denna längtan till det eviga, det ”bättre landet i himlen”.

Vi är kallade till Guds rike – till ett liv med Gud. Det gäller både här på jorden och i himlen. Och när vi tänker på dem som gått före oss, särskilt sådana vi saknar, så kan vi för dem tänka att de redan är framme. Det innebär inte att vi slutar att sakna, men kanske kan det vända våra tankar från sorg och självmedömkan till att själva längta efter att leva våra liv så att vi liksom i fjärran ser det himmelska och hälsar det med glädje den dag vi får nåden att ta det sista steget och få SE det som vi blivit lovade.

Och på vägen genom livet kan vi ta med oss de ord Jesus gett oss idag: ”Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”


Alla Själars dag – Söndag efter Alla helgon
Högmässa i Lenhovda kyrka
Texter 3 årgången: Josua 1:10-11, Hebr 11:13-16, Luk 20:37-38
Psalmer: 313, 308, 303, 169B 1-3, 172

 

 

 

 

18 söndag efter Trefaldighet

Vad åtrår jag? Var finns min längtan? Vad söker jag efter? För jag är ju människa och som sådan har jag en inneboende längtan efter mer av det liv som jag ser. Jag vet ju att det finns mer i livet än vad jag kan se. Men det är inte alltid självklart att jag vet i förväg vad det är som jag söker efter.

När Jesus talar om himmelriket i dagens evangelium så gör han det utifrån två likartade bilder. En nergrävd skatt och en dyrbar pärla finns och väntar på att bli upptäckta. Den som hittar dem kommer att göra allt för att bli rättmätig ägare till dem. Men innan de är upptäckta är de endast en dold skatt, något att längta efter, utan att riktigt veta vad.

Tre ord vill jag plocka ut: Vägledning, Kraft, Kärlek.

I Ordspråksboken talar Gud idag till oss om bland annat vägledning. Att följa den väg som är Guds väg hör ihop med att lyssna till Guds ord, både de söta och underbara och de tuffare och svårare. ”Lyckliga de som följer min väg.” ”Lycklig den människa som hör på mig…” ”För den som finner mig finner livet och vinner Herrens välbehag.” När jag hör dessa ord vill jag verkligen bli lycklig genom att finna Guds väg.

I episteln möter vi lärjungar som med kraft förkunnar sin tro också i en motgång – på ett uttryckligt förbud att predika om Jesus svarar de utifrån sin tro: ”Man måste lyda Gud mer än människor.”

När vi lyssnar till Petrus ord om att lyda Gud före allt annat, så behöver vi också se att lydnaden till Guds ord och bud aldrig kan låsas fast vid en gång för alla färdiga synsätt på hur vi ska leva våra liv. Ser vi genom Bibelns och kyrkans historia så möter vi ständigt detta fenomen – människor som tror att de är färdiga med sin kunskap om Gud och försöker styra andra genom sina egna färdiga lösningar. Jesus mötte dem, Petrus och de andra apostlarna mötte dem, och vi möter dem också. Och – ibland är det vi själva som är skyldiga, när vi står i vägen för andras möjligheter.

I varje generation sker det något nytt. Hur möter vi det? Med öppen nyfikenhet eller med fasa? Vi kan tänka på föräldrar som i tid och otid talar om för sina barn att det var annorlunda förr – och därför bättre. Men de glömmer då bort att de själva en gång i tiden var unga pionjärer som tyckte att de möttes av rigida förståsigpåare (föräldrarna) som inte ville ändra något. Vi måste lära oss hur historien fungerar. För den upprepar sig lätt.

Därför är det viktigt att vi försöker förstå det här med himmelriket och skatten. Där din skatt är – där är ditt hjärta. Där ditt hjärta är – där är din skatt. ”Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen” säger vi ibland. Vi kan säga det godmodigt om barnens självklara hängivenhet vare sig de talar om små detaljer i en berättelse från skolan eller bara om vad kompisarna gjort i går. Men vi behöver lära oss att detta gäller också i våra liv. Och det syns och det märks genom det liv vi lever.

Tro handlar om relation och kärlek. Relation till Gud, kärlek till Gud och kärlek till människor. Ungefär som en levande kärleksrelation mellan två människor som funnit varandra. De blir varandras skatt. Och deras liv tillsammans definieras av deras gemensamma kärlek -där alltid den andra är den viktigaste.

Det är inte annorlunda att finna den skatt som är den levande relationen med Gud. Det handlar ju inte bara om att upptäcka att Gud finns och att ”tro på Jesus”. Det handlar om att förstå att Gud tror på mig, att allt det som Jesus gjort handlar om att visa hur viktig jag är för Gud. Och att detsamma gäller varenda människa.

Allt börjar hos Gud. Där finns den skatt som är gömd för många, ända tills den blir upphittad. Kärleken kommer från Gud och visar sig framför allt genom det som Jesus är och gör och har gjort för oss. Det är inte abstrakt, för hans kärlek ända till döden är inte abstrakt. Hans uppståndelse är ett kärleksbevis från Gud till oss – som säger att vi har liv med Gud, ända in i evigheten.

I våra liv kan vi be om vägledning och kraft för vårt liv, för vår tro, våra relationer etc. Men utan kärlek är vi ingenting. Då är våra ord tomma, vår tro tom och våra liv ytliga och ihålliga. Hur fint det än ser ut.

Berättelserna om skatten och pärlan handlar om att finna denna kärlek och hålla fast vid den.

Genom Jesus, Kristus, vår Herre.